missförstå mig inte, jag ÄR lycklig.

jag ÄR lycklig.
Igårkväll när jag kom hem... jag hade pulsat i snön på oplogade vägar... efter en fullrullekväll på jobbet...och jag fick krypa ner hos min kära man och min mysiga son, i vårat varma trygga hem. När Jag hörde Max andas tung och tryggt... och jag såg Jonas le av kärlek... så kände jag att jag är lycklig. Här och nu. När jag får vara med Jonas och Max behöver jag ingenting mer i livet. Då är livet fulländat. Jag behöver stanna upp och känna på det. På den totala lyckan och harmonin.
För den finns inom mig, alldeles nära intill. Alldeles inom mig, min egen lycka. Och vet ni, det har jag er och the secret att tacka för.

Kroppen. Då och nu.

Nej nej jag är inte en sån töntig tonårsbrud som tycker att jag är fet fast jag inte har mer än skinn på skelettet. Nej nej, MEN faktum är att jag är INTE 25 längre!!!
Faktum är, att jag tröttsamt måste erkänna att, ja jag har fött barn, och ja kroppen förändrades markant då.

När jag var 8 började jag svälta mig själv för att jag tyckte jag var tjock. Sorgligt ända in i skogen.
När jag kom hem från ätstörningsbehandlingen så hade jag lärt mig att äta är bra. Att man inte blir tjock om man äter bra mat. När jag kom dit åt jag tre mariekex, en näve russin och ett äpple om dagen. Och det kräktes jag upp.

Min kroppsuppfattning har alltid varit skev och jag har avskytt min spegelbild. Tills för några år sen.
Jag var trött på att ha långa tröjor som dolde min bak (som jag alltid fått komplimanger för) och annat gardinhäng på kroppen. Jag bestämde mig helt enkelt för att köra affirmationsstuket rakt av.
Jag lärde mig att älska min kropp. Inte så att jag stod och ålade mig i skyltfönstret varje dag eller tog naked pictures, nej, men jag levde i en acceptans på daglig basis. Vi tar det uppifrån ner:
Face: vacker kvinna. Med en charmig för stor framtand. Aldrig noppat ett ögonbryn. Nice.
Överkroppen: Långa smala armar (förvisso prydda med världens fulaste tatueringar men inte ens de störde mig), fina långa fingrar med långa fina naglar. Kloka händer. Små fina bröst och sjysst mage.
Nedre kroppen (va heter det, underkroppen ja): A ass to die for och sjyssta spiror.

Nå väl... när jag blev gravid älskade jag min kropp ännu mer!!! Jag blev stooooor och rund o go. Jag hade längtat efter att få bli alldeles jättegravid och tjock. Och det blev jag. Jag har nog aldrig strålat som jag gjorde när jag var gravid. Det glittrade om mig ända ut i fingerspetsarna. Jag älskade att vara gravid. Allt svällde, och garderoben var tom. Jag smorde in min jättemage varje kväll och under den här tiden, DÅ tittade jag i varje skyltfönster och ÅÅÅÅade. Jag var den gravidaste av alla gravida och mådde så bra.

Förlossningen (jag ska inte gå in på den i detalj, vill ni höra, ring!) var skitjobbig i sitt slutskede, och jag fick ut Max med våld (två sköterskor hängde på min mage) och i samma ögonblick som Max sprack ut (oj förlåt uttrycket) så ändrades hela min kropp och synen på den likaså.

Nu sitter jag här, 11 månader senare och jag ska försöka beskriva min kropp. Hur den känns.
Face: okej ganska samma. Men med 7 hål mer i tänderna. Under graviditeten försämrades tandhygienen så pass att jag fått så många hål. Men för övrigt ser jag nog ganska lika ut. Fast en aningens äldre. Dels så har det ju gått 11 månader till, men jag har inte fått sova på över ett år vilket sliter ut även den fräschaste ros.
Överkroppen: När tränade jag sist? Minns inte. Okej då får man dålig hållning. Jag har burit på Max vilket gör mig lite framtung = dålig ryggmuskulatur. Det i sin tur gör att jag har ont i ryggen nästan alltid. Bröstmusklerna för korta av allt bärande. Bråck i magmuskulaturen gör att jag konstant ser svullen ut om magen. Vilket jag också är då jag äter för mycket godis. Vilket jag inte ska för då blir jag skum i magen vilket gör att jag måste äta speciell mat bla bla bla...
Hey, var tog brösten vägen? Jag sa en gång "mer volanger och taxöron till folket!"
Underkroppen: Förstoppning, Vindruvor. Celluliter. Ischias. Skål o hej.

Hur många gånger har jag varit till akuten? Kanske 8? Hur många gånger om dagen säger jag till JOnas att jag har ont någonstans? 8? Hur många mediciner äter jag? 8 om dagen? Nej inte riktigt, men lite gran.
Vad hände med mitt immunförsvar?
Va sjutton... va hände...

Nej jag är inte en sån som gnäller för att min kropp är paj, jag är glad och tacksam ändå. Kåt glad och tacksam.

ja, ja, ja, JA, JAAA, JAAAAAAAA... o sen... nej...

Va fan e de där för överskrift då?
Jo det är lite så jag fungerar.
Jag siktar mot stjärnorna, och så kommer jag till stjärnorna, är överlycklig... och sen då.
Sen vill jag till ännu högre höjder.
Så ska det vara tycker vissa, jag vill bara vara nöjd.
Jag vill ha ett äkta SvenssonLiv.
Barn (det har jag), villa (nej ja vill bo i vårat radhus), volvo (vi har en kombi i allafall) hund (nej men sjuhelvetes massa damråttor) och månd-fred 7-4 jobb (där satt den!!!)
Jag mår bra av rutiner, regelbundenhet, bestämda akvititeter (ja typ body balande varje torsdag kl 20.00, möte varje måndag kl 19.00 osv...)

så här är jag. Jag har världens underbaraste liv. Jag är ett levande exempel på att The Secret fungerar.
Jag har ett liv som jag inte ens vågat drömma om. Är jag överlycklig varje dag? Nej. Var jag det för några månader sen? Ja.

Jo för nu vill jag förändra. Igen. Men det är väl så... jag skapar. Jag är en skapare. Och jag skapar mitt liv. Det är nästan perfekt. Så, nu är det så, det fattas bara en sak, så är det perfekt. Eller två, jag önskar ju klart att Max kunde sova lite bättre så skulle jag bli lite piggare så skulle jag orka mer så skulle jag kunna vara ännu mer kreativ osv...
Men det är en förändring jag behöver få i mitt liv. Och det fina är att jag vet precis vad det är. Så nu är det bara att ta till the secret igen och så välkomna det som komma skall.

Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter att ha dom - er - i min vardag. Jag längtar efter att ha er närmare. Jag måste ta körkort. Så jag kan åka till HÄsselby o träffa Jannice. Oftare. Även fast du inte orkar ;)

Jag längtar efter det som Sia skrev om... att hänga på en restaurang med sina vänner och bara prata om livet. Om det som berör. Att få kramas och skratta tillsammas. Lite oftare.

Jag har ett litet hål i mitt hjärta. Jag saknar er. Jag saknar gemenskap. Gemenskapen. Er. Er närvaro på daglig basis. Hur ska jag fixa det?

Det är iofs också en förändring jag önskar i mitt liv. Att ha er närmare. Jag vill också sitta på en gul o en ful.
Ialla fall en kväll i vecka. Resten av tiden vill jag vara med min son.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid min underbara man och min underbara son. De sussar så sött, och jag längtar efter att få krypa tätt intill och bara njuta av att ha världens finaste familj.

de va ett jävla tjat om mina underbara vänner

förr i tiden för länge sen ...
nåväl så seriöst är det inte. Men för länge sen så var jag nog en av jordens mest sociala människor. Jag hade så många kompisar (läs: kompisar) så en tiondel hade varit nog. Jag hann träffa dem allihopa. Vad gjorde jag när jag inte träffade dem? Jag pratade med dom i telefon. Eller så skrev jag brev och kort till dem. Hade inte dator på den tiden men hade nog skickat tusen mail till dem om ja hade haft det.
Vad kunde det här bero på? Jaaa... jag hade tid? Jag hade ork. Jag var vital ung och kry hihi.Jag kände mig ensam, jag var totalt beroende av bekräftelse.

Sen gick tiden och för några år sen hade jag sjukt mycket kompisar fortfarande (läs: kompisar) och började känna mig lite smått stressad. Då kom ju jobb och relationer och sånt nödvändigt in så ja hade inte lika mycket tid. Men jag trodde att jag hade tid. Bekräftelsebehovet var lika stort.

Alltså, en gång när jag jobbade på Vivo, så hann jag jobba där i tre dagar och under dessa dagar pratade jag men en man (inget romantiskt alls!) och så skulle han sluta jobba och jag kände mig tvungen att köpa en avslutningspresent till honom!!!  Så jag köpte nåt jävla kort och en jävla blomma och gav honom och blev generad själv av min fåniga gest.

Det var en parantes, nå...

Kompisarna har blivit färre och färre... och de har lixom som höstlöven bara fallit av naturligt. Min självkänsla har växt och bekrätelsebehovet har minskat LITE.
Och det här har inte alltid varit så lätt för mig att acceptera. Förut var jag om jag vågar skriva det så här utan att låta högmodig, älskad av alla. Och när de började avta så... visst att självkänslan växte, men det var svårt att acceptera att alla inte älskade mig längre. Jag började tom hamna i konflikter med människor!

Efter några år så hade jag lärt mig att sätta gränser och vara så där fånigt övertydlig (nej det är inte okej att du ser sur ut när du hälsar på mig!) så jag satte gränser till höger och vänster om ditt o datt, och till slut var jag i konflikt med var o varanan kotte på planeten.

Så nånstanst efter ett tag började jag hitta en balans. Jag kunde tom börja erkänna att en del av konflikterna var pga mig! Storsint va. Jag började ana ett mönster i mina kompisrelationer. Att alla jag umgicks med var idioter?!

Trot eller ej så började jag förstå att det hade med mig att göra. Jag började jobba med mig själv. Jag slutade att vara så arg (fast jonas tycker aldrig jag slutat att vara arg men det tar vi en annan gång)
Jag började "sålla". Till slut så blev bara kärnan kvar. Mina vänner (läs: vänner)
Mina vänner som stått ut i regn och sol. Tårar skrik och glädje.

Hur ser det ut idag då? Efter jag fick barn så har jag tappat kontakten med många kompisar. Jag orkar inte lägga ner tid och prioritering på lösumgänge och välgörenhetsfika. För sånt har jag haft som hobby tidigare.
Nej och när jag var mammaledig kunde jag i allafall hänga och umgås lite ibland. Om jag eller Max inte var sjuka förståss vilket vi båda har varit nästan jämt.
Sen nu när jag började jobba för 6 veckor sen. Hur många av mina kompisar har jag välgörenhetsfikat med: 0
Hur många av mina vänner har jag träffat: kanske nästan ingen
Varför? Jag får inte ihop mitt liv riktigt just nu. Jag jobbar 100%. Jag har en man och ett barn. Jag vill träffa dem hela tiden.
När jag slutat 21.00, orkar jag ringa någon av mina vänner? Nej. (Orkar jag sitta framför datorn o tråka ut er: Ja)
Detta har emellertid skapat jätteångest hos mig. För att mina vänner har också slutat att höra av sig till mig! Så blir det ju? Eller?
Fast det är inte riktigt så . Inte med alla. Jag har min kärna kvar. Och ni finns ju här oavsett. Men det förstår inte alltid jag, jag som haft ett sååååånt bekräftelsebehov.

Häromdagen satt jag på toalettstolen (det spelar egentligen ingen roll var jag satt) och grät och ojade mig för min man. Jag sa att jag är så ensam, att jag inte träffar / pratar med mina vänner. Att ingen tycker om mig längre. Att jag övergett alla. Han lät mig gråta så där som jag alltid gör när jag är lite dramatisk. Han stryker mig på håret och frågar "Men vilka vänner är det som är arga på dig då för att du inte hör av dig" (För mellan mina tårar har jag sagt att alla säkert hatar mig hahah)
Så vi börjar räkna upp mina vänner... och vet ni vad jag kom fram till?
Att INGEN hatar mig.
Vi kom fram till att mina tårar handlade inte ens om det.
De handlade om att jag har svårt att komma till ro med denna enorma livsomställning som jag befinner mig i. År 2010: Barn, nytt hus, flytta utanför stan, mammaledig, hängbröst och slappmage, sömnbrist och nytt jobb 100%.
Så, jag är lite trött, och se raden ovanför, kanske inte svårt att förstå. Men jag känner mig otillräcklig på alla plan. För att jag inte tycker att jag räcker till för min man, min son, mina vänner, mitt jobb osv.
Och vad händer när man (jag) är trött? Jag blir fan oresonlig. Jag fattar noll. Jag får för mig massa konstiga saker. Och det mest konstiga är att jag tror att mina vänner som är de mest kärleksfulla omtänksamma förstående människorna som finns, att de hatar mig för att jag fått barn och börjat jobba.

Alltså hallo jag kommer aldrig till poängen och nu orkar jag inte skriva mer (fniss) och jag vet inte ens vad poängen är... det här kan vara ett manipulativt sätt av mig att säga att mina vänner, ni finns i mitt hjärta och jag gör mitt bästa för att vara en god vän men jag prioriterar min familj nu och det vet ni redan och ni har era egna liv att fokusera på jag är inte allas mittpunkt. Så det var en lång mening, jag skrev den fort för det var pinsamt. Känner mig som ett offer. Men det är jag inte. Jag är ganska cool ändå.

sia

Hon är en vacker kvinna som jag "känt" i 13 år. De första 12 åren var vi väl inte bästa vänner. För att erkänna det så här i skrift så har jag väl avundats henne på nåt obeskrivligt sätt.
Alla älskar henne. Alla fullkomligt älskar henne. När man nämner hennes namn för någon så utbrister ett "aaaaaah åh fan va ja gillar henne"

Jag har nog sett henne lite som ett hot, för att hon är en stark vacker klok vis fin kvinna. Talets gåva, snygg som fan, självsäker attityd och alltid populär.

Detta är min bild av henne.

Men sen en dag tog jag mod till mig, jag hade samlat mod i 12 år, och frågade om hon ville följa med på Yasuragi, och det ville hon. Och sen dess finns hon i mitt hjärta. Jag tänker på henne ofta. VI umgås aldrig, vi pratar aldrig men hon betyder mycket för mig. Om jag bodde på söder skulle jag vilja fika med henne minst en gång i veckan ;)

det här med kärleksrelationer...

Jag har alltid drömt om att ha en familj, ett hus, bra jobb, man och en fin själ och trivas med mig själv.
Ja, när jag var på hal is avskydde jag folk som hade det, för jag avundades dem så mcket, jag trodde aldrig jag skulle kunna få det.

Men när jag väl avslöjade min avund, och erkände som det var, så började jag erkänna att så var fallet, att jag drömde om ett "Svensson liv". Men det var bortom mina vildaste drömmar, så det var aldrig ett mål eller så, utan det var mer nåt jag såg på film och drömde om. Men fortfarande för så sent som för 4 år sen trodde jag inte att den lotten skulle nå mig.

Jag trodde jag var "körd", eller "skadad", att jag aldrig skulle kunna få en fungerande relation. Den ena destruktiva relationen efter den andra. Den ena knasbollen efter den andra. Ja, jag hade inget med det att göra, att jag letade mig till den sortens relationer.

Så för några år sen "gav jag upp". Jag pratade med Mikael och han sa:
- Marika, du kanske måste acceptera att du är en sådan som kommer att leva ensam för resten av ditt liv
- Är du dum i huvudet, det går ju emot allt jag tror på!
Men faktiskt så började en acceptans infinna sig. Och en tro... en tro på att jag kanske var menad att leva ensam. Jag började acceptera att jag aldrig skulle kunna ha en fungerande relation. Självklart fanns en enorm sorg i detta också. Som i alla mina ohanterliga områden i mitt liv så nådde jag en form av botten. Jag fick nog. Jag bestämde mig för att leva ensam. FÖr det var enklast så. Så länge jag inte hade någon nära mig kunde jag leva ett enkelt liv. Så länge jag inte hade någon nära mig så kunde jag heller inte bli sårad.
Så jag tog mitt pick o pack o mitt ensamliv och flyttade till Orsa och började min drömutbildning.

Andra året på min utbildning så tittade vi på en film som handlade om själva grejen med att afirmera/önska sig/dra till sig... tankens kraft helt enkelt. Det man fokuserar på växer. Dessa människor i filmen hade fått det dom önskade sig. På rätt sätt. Och inte på ett girigt sätt utan med hjärtat.
Jag började affirmera på "skoj" att jag lever med en man som jag älskar som älskar mig. Det här höll jag I HEMLIGHET på med varje dag, flera ggr varje dag. Inte så att jag riktigt trodde på det och inte så att jag blev ´besatt, men utan mer så där bara för att "testa". Så började Jonas på skolan...

Ja... och jag tänker inte ta hela den historien om hur vi fann varandra i den här bloggen idag, men det var så fantastiskt hur våra vägar möttes. Det var så enkelt, fint, naturligt... kärleksfullt. Inget knas, inga attityder, inga spel och inga krångel helt enkelt!

Det var ju jag inte van med, MEN jag följde med i vågen... och jag vågade. Jag vågade släppa in Jonas. Från dag 1 har jag känt mig bekväm med att vara Marika med honom. Jag kände att jag kunde vara precis så mycket Marika jag bara någonsin kunde. Och jag var okej med det.

För mig har relationer alltid känts jobbiga, motsträvande, krångliga, jag har varit misstänksam, det har varit en jävla gröt helt enkelt. Men det här var annorlunda. Det här var fint. Och jag trivdes i det. Och jag tänkte INTE "när ska det här ta slut".

Nu sitter vi här i vardagsrummet... mer än 3 år senare. Vi lever ihop. Vi älskar varandra. Vi har haft det ordentligt tufft, men vi har kämpat tillsammans. Eller kämpat låter så jobbigt, vi har arbetat tillsammans. För att låta kärleken styra istället för rädslan. Vi sitter här i vårat hus. Våran son ligger och sover på ovanvåningen. Mitt jobb ligger 10 min härifrån. Jag har de bästa vänner jag kan ha. De som står mig nära accepterar mig fast jag är otillgänglig för tillfället (det är det jag ska komma till sen). Vi åt middag med våra underbara grannar igår. Ja men, ni vet, jag har fått det där Svenssonlivet. Jag är en av de som jag föraktade och avundades förut.

Det jag och Jonas har, trodde jag inte var möjligt. Jag trodde inte att det var möjligt att leva lyckligt ihop. När andra sa till mig förut att de var lyckliga ihop så trodde jag dem inte. Jag trodde att det var en fasad. Nu förstår jag att de talade sanning. Jag är en av dom.
Jag och Jonas kan braka loss, men en minut senare kan vi brista i skratt. Jag kan titta på Jonas och fyllas av en sån kärlek jag inte trodde var möjlig. Så där så att jag vill hoppa på honom och bita hans läpp och bara vråla. Det mina vänner kallar jag kärlek. Aaaaah, jo det andra sa till mig förut var:
- Marika, du förstår när du hittat din kärlek
Nu föstår jag.

Jo, och nu det jag skulle komma fram till, det där ovanför bara kom från hjärtat, det är så härligt när det blir så... men i allafall...

Så började vi ju drömma om barn... vi pratade lite löst om det. Men vi kämpade inte järnet. Men så blidde det så... och det var magiskt. Jag började växa och så våran relation. Jag mådde så fantastiskt bra och jag strålade som en gudinna. Jag slukade gravidtidningar och bebisböcker. Jag var besatt av min graviditet. Och i den vevan så började jag självklart fantisera om hur det skulle va att ha barn.

Nu har vi vårat barn. Vårat kärleksbarn. Vårat kärleksbarn som driver oss till snudd på vansinne på nätterna när han skriker... men det räcker med ett leende så smälter hjärtat.

När jag tittar in i sovrummet efter att imorse ha klätt på mig jobbkläderna, och de ligger där, mina killar, tätt intill och snussar... alltså ... det går inte att beskriva. Hur ska jag försöka beskriva? Mitt hjärta ligger där i sängen! Det är så. Hjärtat är utanför kroppen, där i sängen. Det är så starkt så att hjärtat nästan hoppar ur kroppen. Vilken klycha men så är det.

Jag kan ibland inte förstå, att det är jag som lever i detta. Jag som var för skadad? Det fanns ju inget hopp för mig?

Jag har fått allt detta. Allt detta som jag drömt om. Det viktigaste av allt: Kärleken.
Vet ni, allt annat får komma SEN, det viktigaste är min familj. Och det är min prioritering nummer ett oavsett.
För jag tänker vårda det som kommit till mig... man måste dela med sig om det man har för att få behålla det.
Kärlek till er.

nån som känner igen sig i nåt?

Nu kommer den, erkänningsbomben a' la no integritet:

• Jag är expert på att dubbelboka mig (förvirring/impulsivitet/peoplepleasing)
•  jag har ingen karaktär när det gäller kladdkakor och annat socker, im a sugeraddict (på måndag börjar mitt nya liv)
•  jag har för jävla kort stubin och ett sjuhelvetes dåligt tålamod (jag vill ha det NU)
•  jag är osäker i dominanta människors sällskap
•  jag har komplex för min näsa i profil
•  jag lyssnar på Darins "youre out of my life" i smyg
•  jag vågar inte säga ifrån när någon snackar skit om någon annan fast jag mår dåligt av det
•  jag tycker Ulf Brunnberg är vrålsnygg i Jönssonligan
•  jag jämför mig med andra kvinnor och känner mig ibland bättre, ibland sämre och ibland lika
•  jag tuggade förut frenetiskt på tvättsvampar

det var så det räckte för idag.

Olssontrion helgmyser o fiser

Söndagkväll... igen! Var tar tiden vägen?

Det var ju nyss fredag? Det var ju nyss sommar? Det var ju nyss förut?

Klockan är 22.06 och jag kom just hem från stan. På pendeln hem så fick jag en så stark hemlängtan, jag hade velat kliva av och springa hem! Ja börjar bli nervös för att börja jobba. Inte för själva jobbet i sig, men för att börja jobba. Och vara ifrån Jonas och Max 40 timmar i veckan. Gulp!

Men hörrni, jag får ha foton i bakfickan o pussa hejvilt när ingen ser ;)

Vad har familjen Olsson haft för sig sen sist?

Igår bilade vi till Järna, till familjen Emilsson. Mysigt som vanligt. Hanna min vän, som jag träffar för sällan, är som balsam för själen. Det är upplyftande att träffa henne. Hennes hjärta är varmt och för att sammanfatta henne skriver jag: MYS! Det bjöds på fisksoppa (jag tog 3 poritoner, jag skäms inte. Men jag hade nog kunnat äta 2 portioner till, men då hade jag skämts) och vi tog en promenad. Har jag redan skrivit om detta i gårdagens blogg? Ja det har jag ju. Haha. Äh jag orkar inte radera bort det så ni fick en repris.

Okej, då hoppar vi till när vi kom hem från Emilsson. Då blev vi spontaninbjudna till Björnarna på gården... fast det har jag ju också skrivit om.
Okej, vi provar igen. Dagen idag har jag nog iallafall inte skrivit om?!?!

Idag åkte vi till stora staden och träffade Miche, Hanne och deras dotter Alida. Vi lunchade på Thaiboat. Jonas kan rekomendera maten där men det kan dessvärre inte jag göra. Quornspett me hallo, precis som man köper dom o lagar dom hemma. Inge spännande alls. Jordnötssåsen var mums.

Alida söta Alida. Lilla tjejen var så söt! Efter att ha burit våran bastanta klumpedump på snart 11 kilo så kändes hon lätt som en ankfjäder. Jag blev genast sugen på en bebis till. Max höll låda i vanlig ordning, och det var mysig stämning. Efter maten hör det ju till att äta nåt sött, så vi började vår vandring mot kaffet. En och en halvtimme senare så hamnade vi i skrapan, det vi starkt försökte undvika, för vi skulle vara så speciella på söder och hitta nåt mysigt flummigt cafe. Jag kan meddela att vi var inte de enda som tänkte så, en söndag eftermiddag på söder.

Åh ja kan bara säga att det var en supermysig söndag. Miche och Hanne är jättefina människor. Man känner sig så bekväm och naturlig i deras sällskap. Jag har bara träffat dem en gång innan, men det känns som att vi alltid känt varandra. Det mina vänner kallar jag avslappnat umgänge.

Efter kramkalas o hejdå så åkte Jonas och Max hem och jag åkte vidare till gamla stan och träffade Göran. Vi träffade upp lite andra vänner och pratade om livet. Detta fantastiska liv. Jag har ett sånt där liv ni vet som jag inte skulle byta ut med någon endaste person på planeten. Vad kallas det? TACKSAMHET!

Nåväl, nu är jag hemma. Det tog mig 2,5 timme att komma hem från stan. Nej vi bor inte i utkanten alls. Åh det är varmt och mysigt hemma. Här hemma finns världens bästa underbaraste man. Och på övervåningen sover världens underbaraste goaste lillaplutt som är min son. Och här sitter jag i soffan och har ont i brösten. Jag har slutat amma, så jag måste ta en varm dusch och pumpa. Nu fick ni veta mer än vad ni bett om. Men skyll er själva, this is me, the real me ;)

Männen i mitt liv, på väg till stan

Jag och lilla farbrorn

Stolta fina papporna med sina guldklimpar

Söta Alida Isabell

Fina familjen

Max må ha separaitionsfas o gnäll o klängperiod nu men att sväva högt i luften fungerar alltid

Fritt fram för dunka dunka

Tack mina vänner för att ni finns

Idag är det fredag. 11e sept. Jag och Jonas sitter i vårat mysiga stökiga skitiga kök. Jag surfar som vanligt och Jonas fixar som vanligt. Ikväll fixade han en lampa till trappen. Han e händig min man.

Vi har varit i Järna hos familjen Emilsson och ätit lunch. Alltid lika trevligt. Jag och Hanna tog en promenad med Maxen och då pratade vi om relationer. Vänskapsrelationer framförallt.

Jag har känt sista tiden både det ena och det andra vad gäller vänskapsrelationer.

Nu ska jag bekänna något. Det är nämligen så att jag ibland känner mig väldigt ensam. Ja hör o häpna. Det måste ju vara nån ensamhetskänsla som ligger djupt rotad i mig. För ensam är jag verkligen inte.

Men när jag inte vill gräva djupt så analyserar jag på ytan och då får jag för mig att jag inte har några vänner.

Har jag några äkta vänner? Har jag några vänner jag skulle kunna ringa mitt i natten om jag mådde dåligt? Har jag vänner jag kan vara mig själv till 100% med?

Svar: JA!!! Jag är lyckligt lottad som faktiskt har det. Inte många, men nära.

Jag har vänner som jag kan vara mig själv med. Ni vet, när det är okej att bara vara, vara tyst, prata om allt med, erkänna sina fel inför, visa sig sårbar inför... jag har det! Och då är man inte ensam.

Jag har ringt en vän mitt i natten och skrikit av ångest. Jag har vänner jag har skrikit på för att ja varit arg på dem. Jag har blivit utskälld av vänner för att de varit arga på mig.

Framför allt har jag vänner som funnits vid min sida många många år... oavsett vad som hänt så har vi stått kvar.

Och vet ni, förutom Max och Jonas, är mina vänner det bästa jag har. Vad skulle jag gjort utan mina vänner?

Så många kriser som jag har haft i mitt liv... och mina vänner har funnits vid min sida.

Jag vill inte spendera min tid på ytliga relationer, och välgörenehetsfikor... nej, jag vill prioritera mina VÄNNER. Och det har jag börjat göra. Och det tänker jag fortsätta med. För utan mina vänner är jag förlorad.

Ska se om jag kan rota fram bilder på alla mina underbara vänner...

Aminah min själsfrände och underbara vän,

vi fann varandra under ett av mina "jag är hungrig-utbrott" i Dublin för några år sen,

sen dess har vi varit sambo under en tid, brudtärnor på varandras bröllop och otroligt nära vänner.

Hon är en pusselbit i mitt liv.

Linda, en av mina närmaste vänner. Vi har känt varandra i 10 år. Vi fann varandra när jag hade en kris med min dåvarande sambo. Sen blev jag och Linda sambos istället. En människa som sett alla mina sidor. Och en vän som trots det står kvar. En vän att lita på.

Här är Lotta. Vi fann varandra efter en del avund från min sida. När lotta och marie flyttade till sthlm så kände jag mig hotad. Haha. Vi blev nära vänner och jag bodde hos Lotta på söder en gång i veckan. En andlig, ödmjuk, stark o vacker kvinna som är otroligt varm och omtänksam.

Här är bästa Bäcklin. Vi fann varandra i Orsa då vi pluggade longus och brevis. En av de mest snälla roliga människor jag träffat. Otroligt omtänksam, mysig och kärleksfull. Man känner sig alltid älskad i Maries sällskap.

Åsa/Nalle Puh. Jag sa till ^Åsa en gång "Du är en sån vän jag alltid letat efter" och jag är så tacksam att jag fann henne. Hon behövde någonstans att bo en helg i stockholm och jag erbjöd henne att bo hos mig fast vi inte kände varandra. Sen dess har vi varit som knoll och tott /piff och puff. I Malmö var vi ett koncept. Även vi har bott ihop. Många stormar har vi ridit ut tillsammans.

Helena. En av mina äldsta vänner. Vi gick i samma klass i lågstadiet. Har haft en del duster men fann varandra igen efter några år. En rak, ärlig och stark kvinna som jag har mycket att lära av.

Här är hon, Jannice, som borrat sig djupt in i mitt hjärta. Vi tjuvrökte och ölade när vi var mindre. Tappade kontakten, men fann varandra igen när vi var gravida. En underbar kvinna som tagit mitt hjärta med storm. En sån vän som det bara helt enkelt inte går att leva utan. En själsfrände. Absolut en av mina favoritmänniskor på jorden. En människa att ta med sig till en öde ö.

Linda, härliga Linda. Vi har känt varandra i 12 år. Men kommit varandra närmare och närmare under åren. En sån vän som jag inte träffar så ofta, men när vi väl ses så slår det gnistor av vänskap. Och även en del fisar. En kvinna jag kan bli öppet galen på men även en kvinna jag längtar ihjäl mig efter.

Hanna och Sara. Hanna minns jag för 13 år sen då hon hade randiga strumpor och jag tänkte "Hon är en flummig typ". Sen fann vi varandra mer och mer och nu är hon en av de viktigaste människorna i mitt liv. Att träffa henne ger mig så mycket. Hon är upplyftande för hela min själ. En kvinna som det är omöjligt annat än att älska.

Sara träffade jag på en kursgård för 11 år sen och tänkte "Oh henne vill jag bli kompis med men hon har nog ingen lust" och så träffade jag henne några månader senare. Hon blev snabbt en av mina bästa vänner. Vi har skrattat och gråtit med varandra och vi har skrikit på varandra. Hon är den enda jag vågat ringa mitt i natten.

Miryan åh miryan. Världens bästa Miryan. Ren kärlek. Hon är fantastisk. En må bra människa. Med hjärtat på rätt ställe. Ärligare människa får man leta efter.

Här e trion, Aminah Åsa och Sara

Vi 6 brukar ha 2 träffar per år då vi umgås. Den här gången var vi på Yasuragi och hade en galet kul kväll/natt med mycket skratt, god mat och mr miyagi.

Fr vänster Hanna, Marie, Lotta, Bobbe, Jag och Jennie

Här är jag och Hanna i södertälje, jag har just fått veta att jag är gravid och putar stolt med magen.

En nyfunnen vän, Jessica. Så himla go o mysig tjej med humor och ett enormt hjärta. En tjej där de känns 100% bra att vara sig själv med. Här med Wilmer Max och Jonas.

Fina familjen Schäring. Här på en mysig övernattnig på Yasuragi. Jannice och Göran är två otroligt fina vackra människor med enorma hjärtan. Kärleksfulla och mysiga människor som jag kan tänka mig att åka på långresa med (och det är inte många jag kan tänka mig göra det med hihi) Här med fina dottern Livia.

gotland

De va länge sen ja skrev nåt. Jag är visst ingen "riktig bloggare"

när ska jag ha tid att blogga ;)

Tänkte dela med mig om våran helg på Fårö.

Men först lite innan-info. Kärleks Mats kom till oss på fredagen 27e aug. Och just då lyckades jag och Max vara helt sjuka. De blev några riktigt tuffa nätter då Max skrek otröstligt. VI fick turas om att sitta och sova med honom. Puh. Det blev inte många timmars sömn för nån av oss.

Mamma kom och hjälpte oss. Alltid hjälpsam. Tack.

Jag hade planer hela helgen, jag hade tänkt att gå på Bo mässan i nynäshamn med Emilia o Walter på lördagen, och Jana på söndagen. FIck ställa in alla planer.

Jag var jättesjuk också.

Nåväl... på tisdagen åkte jag till sjukhuset för att kolla upp mitt öra. Jag har ju opererat det 4 ggr men de sista 2-3 åren har jag haft en obeskrivlig smärta i huvud/öra. Jag har ibland stannat upp och bara fått andas för att det gör så ont. Så... återigen ett läkarbesök. NÄr hon undersökte örat och inte hittade något, o tänkte skicka hem mig så sa jag ifrån. Jag sa att jag vägrar att gå hem förrän hon gett nåt förslag på fortsatt utredning.

Hon funderade... och skickade mig till neurologen. Där gjorde de massa tester på mig. Det visade sig att jag förmodligen har Trigeminusneuralgi. Det är en ansiktsnerv som kanske kommit i kläm när de opererat. Nåväl... hon skrev ut medicin till mig som jag får börja ta när jag slutat amma. Puh, jag blev lite konfundersam. Jag gillar inte mediciner. Men jag gillar inte att ha ont heller.

Så... veckan flöt på. Jag och Max fortsatte att vara sjuka. Jag sämre och sämre. Vi började fundera på om vi skulle bli tvugna att ställa in gotlandsresan. Men på torsdagmorgon sa jag till mig själv "NU ÄR JAG FRISK" och så låtsades jag att jag var frisk. Så vi packade oss iväg till Gotland.

På båten dit blev de lite tokigt med Max vila... så vi fick bygga en koja.

Väl framme på Fårö så träffade jag Sara och Aminah. Två av mina bästa vänner. Vi mös lite och skrattade och fikade. GIck och la mig tidigt. Kl 23 började Max att skrika. Och inte vilket skrik som helst utan total panik. Han skrek helt otröstligt fram till halv två på natten. Puh. Det var så hjärteskärande men vi höll ´även på att bli tokiga. Han hade feber stackarn.

På lördagen så var det häng med vännerna och även en tur med bilen runt på fårö. På kvällen hade jag planer på att dansa, men jag fick gå hem då Max hade panik igen. För att slippa en likadan natt som natten innan så fick jag trängas med Max i en 70 säng och ammade honom 25 ggr. Vi tänkte att vi får ta "kampen" om läggning/sömnen när Max e frisk.

På söndagen var det mest stilla... träffade Sara och Aminah en snabbis. Träffade även lite andra vänner och växlade lite ord, men sen åkte vi in till Visby. Jag och Mats tog en promenad till båten. Fy den resan var jobbig. Det var så mycket folk... stoj o stök. Max hade sovit helt lite och vi var trötta allihopa. Vi kom hem och kröp till kojs ganska snabbt allihopa. Det var en underbar helg på många sätt. Mest för att jag fick träffa Sara och Aminah!

Nu är vi hemma hela familjen.

Vi har börjat att söva Max i sängen. Utan tutte och utan att vagga honom. Första natten skrek han 20 min. Igår somnade han utan att säga ett pip. Han låg och mös och somnade in så lugnt.
Max fortsätter dock att ha sina febertoppar på natten. Igår hade han 39.5.

Ikväll gick läggningen inte alls smärtfritt. Han skrek tokigt mycket i ca 25 min. Men vad säger dom, ett steg fram och två tillbaka?

Nu sitter vi här i soffan. Jonas tittar på fotboll och jag surfar runt. Planerar nästa vecka. Det är sista veckan på mammaledigheten. Ska kanske inte planera för mycket, bara njuta och ta det lugnt med Max.

Jag ska ju börja jobba 20e sept. Heltid. Helt otroligt. Jag är jättetaggad och laddad. Ser fram emot att få börja jobba med det jag älskar. Kommer dock sakna Max sjukt mycket. Okej, Jonas också =)

Men som tur är har jag bara 5 min cykelväg.

Ja nu bestämde jag mig, jag ska njuta nästa vecka med min familj.

Och nu ska jag njuta av några avsnitt av vänner. Men först, lite bilder på veckan som varit:

kojan som vi byggde till max för att han skulle kunna sova (Jonas skulle nog också behöva sova)

Alltid lika kul o träffa familjen Stanell Arlesten

Naturkillen Max njuter vid havet

MaxOMarikaMys

Fina killen

Glada killen (Kolla in tänderna!!!)

KärleksMats och KärleksMax i Visby

sjuka familjen

Sitter här i köket med Älskling, KärleksMats och Mormor Virpi. Vi har just ätit bakad potatis med tonfiskröra. Min man är fantastisk i köket. Han är fantastisk överhuvudtaget. Han är den finaste människan som finns. Och vet ni, jag fick äran att få leva med honom.

Snart (18e sept) firar vi 3 år tillsammans. De tre bästa åren av mitt liv.

Vi är sjuka hela familjen. Det började för några dagar sen med att jag fick ont i halsen... sen blev Max sjuk. Fy sjutton säger jag bara. Max har gråtit tröstlöst i tre dygn (alltså mest på nätterna)... och vi har blivit galna av sömnbrist. Sen igår kväll förstod vi att han har ont i örat och att det blir värre när han ligger ner. Åh samvetet blidde inget bra. Vi fick sitta upprätt med honom i famnen och sova i skift i soffan.

Vi åkte till saska barnsjukhus, men de konstaterade att han "bara" har en vanlig förkylning. Puh! Tur att han inte hade öroninflammation. Hoppas han slipper bli ett öronbarn som sin mamma. (FÖrresten så ska jag till öronläkaren imorgon. Jag har ju opererat örat 4 ggr men jag har tokigt ont i det och har haft det i flera år. Nervös inför imorgon. Kanske blir operation? *rädd*)

Ikväll har Max varit lite piggare, och han har ätit för första gången på tre dygn. Åh mitt hjärta! Han har också klunkat i sig lite vatten.

Innan har vi bara fått i han tutte, o det kom ju lite tokigt i tid då jag snart ska sluta amma.

Nu ligger han och sover, men vi får se hur natten blir. Vi "räknar med" en sömnlös natt igen. Då blir man glatt överraskad om han sover en timme eller två =)

Jag saknar min vän Jannice. Jag tänker på henne hela tiden. Jag önskar så att vi bodde närmare varandra så vi kunde ringa på varandra spontant och äta kladdkaka och fisa och prata om bebisbajs. Jag måste hålla i mig för att inte bombadera henne med tusen sms varje dag (förlåt joki) men jag bryr mig så...

Aaaaah, jag måste titta på några avsnitt av vänner och dricka lite the. Helst skulle jag vilja göra en kladdkakesmet och äta den...Jag går ju "egentligen" på en diet nu men när jag är sjuk har jag ingen karaktär. Jag väljer att inte ha det, och då proppar jag i mig både det ena och det andra. Men jag rättfärdigar det med att jag inte vill gå ner i vikt ;)

Dagens bästa: Max har blivit bättre. Bastu. Healing.

Dagens mindre bra: Ont i ryggen.

Dagens bekännelse: Jag är inte på något socialt humör för tillfället. (Idag dvs)

Dagens tacksamhet: Min älskling. Min mamma som finns till för oss så mycket.

Min älskling, så duktig på sjukhuset

Lille killen börjar bli frisk igen

Ha en bra kväll allihopa

God natt fina vänner

en ovanlig torsdag i nynäshamn

Jag e deckad i soffan. Jonas och Max e ute på äventyr. Just nu har de åkt till bilbesiktningen.

Själv e jag så trött/slut att jag inte orkar hålla i Max. Puha.

Min mamma kommer ikväll för att hjälpa till med Max imorgon. Min mamma mina vänner:

Hon finns Alltid för oss. Hon är världens mest hjälpsamma. Hennes kärlek till Max lyser på milvis avstånd. När man tittar ut genom fönstret från vårat hus kan man se en liten ljuspunkt pumpa ute i fjärran, det är hennes hjärta som slår för Max. Hon har lite kontrollbehov, men vi kan kalla det för kärlek också så känns det och låter det bättre ;)

Min mamma är fantastisk helt enkelt.

Max och Mormor på Ösmo plantshop

Nej, de blidde inget mer idag. Nu ska jag krypa ner under täcket och fortsätta att titta på minst 10 avsnitt till av vänner. Här är mina älsklingar idag:

Välkommen till Familjen Olsson

Hej!

Nu känner jag mig som en fjortis som köpt en fin dyr dagbok och ska börja bekänna saker. Jag kommer här att dela med mig om familjen Olssons äventyr, med en och annan bekännelse. De mest privata delarna sparar jag inom vår familj dock.
Detta kommer inte att ske på dagblig basis, utan lite när andan faller på.

Jag har alltid älskat att skriva men har tappat det på senare år. Detta kan vara ett sätt att återuppta det intresset.

Vem kommer då att läsa min blogg? Ja, min mamma och kanske sväröräldrarna. Jannice kanske kikar in nån gång. Nåväl, den som vill har i allafall möjlighet.

Hihi, nu blev jag typ nervös. Fick prestige =)

Så jag låtsas nu bara att jag skriver en förenklad förskönad variant av dagboksanteckning.

Idag vaknade jag hemma hos Jannice och Livia. Förundrar över natten. Max vaknade bara 2 ggr och ville snutta. Och då sov vi ändå i samma säng. Kan det varit gröten han åt på kvällen... kan det varit Jannices minisnusning, eller så var det helt enkelt den härliga atmosfären som finns i familjen Schärings sovrum. Det är varmt, harmoniskt och mysigt. Sängen, åh den sängen, kunde man ta med hem!

Kärleksklumpen

Jag tog upp barnen och försökte ge mig på nån form av grötfrukostmatning av dem båda två samtidigt. Livia i sin stol, och max i mitt knä. En sked till Livia, en sked till Max... de var mer intresserade av varandra än av gröten. Jag funderade på om det var något sådant att ha tvillingar.

Nåväl. Ja, ni vet, dusch, nån form av halvfrukost med kallt kaffe och en halv tallrik youghurt... söva små barnen... och sen iväg till Vällingby. Jag och Jannice gick och suktade på alla fina kläder.

Glada Gooba

Lunch med älsklingen och sen bilen hem.

Familjen Olsson

Jag saknar redan Jannice. Jag ska presentera Jannice för er:

Vi lärde känna varandra genom Annie Falk, för sisådär 20 år sen. Vi hängde. Ritade bootshaggor, tjuvrökte i garderoben och hängde på lyktan. Sen tappade vi kontakten och sågs nog inte på en tio år. När jag var gravid i 5e månaden fick jag ett sms av Annie, om att Jannice ville ha mitt telefonummer. Så vi började sms:a. Och det visade sig att vi väntade barn samma dag! Ödet förde oss samman. Sen dess har hon kommit att bli en av mina finaste älskade vänner. Hon stormade in i mitt hjärta och hittade en stor plats där. Jag är så lycklig att vi funnit varandra.

Jannice är en ödmjuk, modig, mysig, härlig, stark, medveten, underbar person. (Förresten, Jannice är den som inspiererat mig att blogga) Jannice Schäring mina vänner, välkommen in i mitt liv.

Jannice och Livia

Här hemma så deckade jag framför soffan och "Vänner". Say no more, finns det något bättre än vänner! Who am I, David Bowie.

Hela familjen åt middag, Mannen och Max badade och sen nattade vi Max. Stora killen ska lära sig att somna i egen säng. Det gick ju sådär måste jag erkänna. Men bättre än förväntat. Vi sjöng Lilla Max Lilla Max, och smekte honom på ryggen. Jonas tog upp honom en gång och vaggade, sen somnade lille plutt.

I sin lilla Nalle Puh pyamas. Åh den kärleken... den är så stark. Jag läste en klockren beskrivning av kärleken till ett barn " Att ha barn är som att ha sitt hjärta utanför kroppen"

Så är det. Med det säger jag, egentid nu och sen nattinatti.

Dagens bästa, mindre bra, lärdom, bekännelse och tacksamhet:

Bäst idag: Umgänget med Jannice (Max kommer så klart på ettan hela tiden, given plats)

Mindre bra idag: Ont i halsen

Dagens lärdom: Jag är en shopoholic (ingen ny lärdom egentligen, utan mer en påminnelse)

Dagens bekännelse: Jag är nog färdig med att amma

Tacksam för: Mitt liv med Jonas och Max. Och Vänskapen med Jannice.

Mina älskade killar