Kroppen. Då och nu.

Nej nej jag är inte en sån töntig tonårsbrud som tycker att jag är fet fast jag inte har mer än skinn på skelettet. Nej nej, MEN faktum är att jag är INTE 25 längre!!!
Faktum är, att jag tröttsamt måste erkänna att, ja jag har fött barn, och ja kroppen förändrades markant då.

När jag var 8 började jag svälta mig själv för att jag tyckte jag var tjock. Sorgligt ända in i skogen.
När jag kom hem från ätstörningsbehandlingen så hade jag lärt mig att äta är bra. Att man inte blir tjock om man äter bra mat. När jag kom dit åt jag tre mariekex, en näve russin och ett äpple om dagen. Och det kräktes jag upp.

Min kroppsuppfattning har alltid varit skev och jag har avskytt min spegelbild. Tills för några år sen.
Jag var trött på att ha långa tröjor som dolde min bak (som jag alltid fått komplimanger för) och annat gardinhäng på kroppen. Jag bestämde mig helt enkelt för att köra affirmationsstuket rakt av.
Jag lärde mig att älska min kropp. Inte så att jag stod och ålade mig i skyltfönstret varje dag eller tog naked pictures, nej, men jag levde i en acceptans på daglig basis. Vi tar det uppifrån ner:
Face: vacker kvinna. Med en charmig för stor framtand. Aldrig noppat ett ögonbryn. Nice.
Överkroppen: Långa smala armar (förvisso prydda med världens fulaste tatueringar men inte ens de störde mig), fina långa fingrar med långa fina naglar. Kloka händer. Små fina bröst och sjysst mage.
Nedre kroppen (va heter det, underkroppen ja): A ass to die for och sjyssta spiror.

Nå väl... när jag blev gravid älskade jag min kropp ännu mer!!! Jag blev stooooor och rund o go. Jag hade längtat efter att få bli alldeles jättegravid och tjock. Och det blev jag. Jag har nog aldrig strålat som jag gjorde när jag var gravid. Det glittrade om mig ända ut i fingerspetsarna. Jag älskade att vara gravid. Allt svällde, och garderoben var tom. Jag smorde in min jättemage varje kväll och under den här tiden, DÅ tittade jag i varje skyltfönster och ÅÅÅÅade. Jag var den gravidaste av alla gravida och mådde så bra.

Förlossningen (jag ska inte gå in på den i detalj, vill ni höra, ring!) var skitjobbig i sitt slutskede, och jag fick ut Max med våld (två sköterskor hängde på min mage) och i samma ögonblick som Max sprack ut (oj förlåt uttrycket) så ändrades hela min kropp och synen på den likaså.

Nu sitter jag här, 11 månader senare och jag ska försöka beskriva min kropp. Hur den känns.
Face: okej ganska samma. Men med 7 hål mer i tänderna. Under graviditeten försämrades tandhygienen så pass att jag fått så många hål. Men för övrigt ser jag nog ganska lika ut. Fast en aningens äldre. Dels så har det ju gått 11 månader till, men jag har inte fått sova på över ett år vilket sliter ut även den fräschaste ros.
Överkroppen: När tränade jag sist? Minns inte. Okej då får man dålig hållning. Jag har burit på Max vilket gör mig lite framtung = dålig ryggmuskulatur. Det i sin tur gör att jag har ont i ryggen nästan alltid. Bröstmusklerna för korta av allt bärande. Bråck i magmuskulaturen gör att jag konstant ser svullen ut om magen. Vilket jag också är då jag äter för mycket godis. Vilket jag inte ska för då blir jag skum i magen vilket gör att jag måste äta speciell mat bla bla bla...
Hey, var tog brösten vägen? Jag sa en gång "mer volanger och taxöron till folket!"
Underkroppen: Förstoppning, Vindruvor. Celluliter. Ischias. Skål o hej.

Hur många gånger har jag varit till akuten? Kanske 8? Hur många gånger om dagen säger jag till JOnas att jag har ont någonstans? 8? Hur många mediciner äter jag? 8 om dagen? Nej inte riktigt, men lite gran.
Vad hände med mitt immunförsvar?
Va sjutton... va hände...

Nej jag är inte en sån som gnäller för att min kropp är paj, jag är glad och tacksam ändå. Kåt glad och tacksam.