de va ett jävla tjat om mina underbara vänner

förr i tiden för länge sen ...
nåväl så seriöst är det inte. Men för länge sen så var jag nog en av jordens mest sociala människor. Jag hade så många kompisar (läs: kompisar) så en tiondel hade varit nog. Jag hann träffa dem allihopa. Vad gjorde jag när jag inte träffade dem? Jag pratade med dom i telefon. Eller så skrev jag brev och kort till dem. Hade inte dator på den tiden men hade nog skickat tusen mail till dem om ja hade haft det.
Vad kunde det här bero på? Jaaa... jag hade tid? Jag hade ork. Jag var vital ung och kry hihi.Jag kände mig ensam, jag var totalt beroende av bekräftelse.

Sen gick tiden och för några år sen hade jag sjukt mycket kompisar fortfarande (läs: kompisar) och började känna mig lite smått stressad. Då kom ju jobb och relationer och sånt nödvändigt in så ja hade inte lika mycket tid. Men jag trodde att jag hade tid. Bekräftelsebehovet var lika stort.

Alltså, en gång när jag jobbade på Vivo, så hann jag jobba där i tre dagar och under dessa dagar pratade jag men en man (inget romantiskt alls!) och så skulle han sluta jobba och jag kände mig tvungen att köpa en avslutningspresent till honom!!!  Så jag köpte nåt jävla kort och en jävla blomma och gav honom och blev generad själv av min fåniga gest.

Det var en parantes, nå...

Kompisarna har blivit färre och färre... och de har lixom som höstlöven bara fallit av naturligt. Min självkänsla har växt och bekrätelsebehovet har minskat LITE.
Och det här har inte alltid varit så lätt för mig att acceptera. Förut var jag om jag vågar skriva det så här utan att låta högmodig, älskad av alla. Och när de började avta så... visst att självkänslan växte, men det var svårt att acceptera att alla inte älskade mig längre. Jag började tom hamna i konflikter med människor!

Efter några år så hade jag lärt mig att sätta gränser och vara så där fånigt övertydlig (nej det är inte okej att du ser sur ut när du hälsar på mig!) så jag satte gränser till höger och vänster om ditt o datt, och till slut var jag i konflikt med var o varanan kotte på planeten.

Så nånstanst efter ett tag började jag hitta en balans. Jag kunde tom börja erkänna att en del av konflikterna var pga mig! Storsint va. Jag började ana ett mönster i mina kompisrelationer. Att alla jag umgicks med var idioter?!

Trot eller ej så började jag förstå att det hade med mig att göra. Jag började jobba med mig själv. Jag slutade att vara så arg (fast jonas tycker aldrig jag slutat att vara arg men det tar vi en annan gång)
Jag började "sålla". Till slut så blev bara kärnan kvar. Mina vänner (läs: vänner)
Mina vänner som stått ut i regn och sol. Tårar skrik och glädje.

Hur ser det ut idag då? Efter jag fick barn så har jag tappat kontakten med många kompisar. Jag orkar inte lägga ner tid och prioritering på lösumgänge och välgörenhetsfika. För sånt har jag haft som hobby tidigare.
Nej och när jag var mammaledig kunde jag i allafall hänga och umgås lite ibland. Om jag eller Max inte var sjuka förståss vilket vi båda har varit nästan jämt.
Sen nu när jag började jobba för 6 veckor sen. Hur många av mina kompisar har jag välgörenhetsfikat med: 0
Hur många av mina vänner har jag träffat: kanske nästan ingen
Varför? Jag får inte ihop mitt liv riktigt just nu. Jag jobbar 100%. Jag har en man och ett barn. Jag vill träffa dem hela tiden.
När jag slutat 21.00, orkar jag ringa någon av mina vänner? Nej. (Orkar jag sitta framför datorn o tråka ut er: Ja)
Detta har emellertid skapat jätteångest hos mig. För att mina vänner har också slutat att höra av sig till mig! Så blir det ju? Eller?
Fast det är inte riktigt så . Inte med alla. Jag har min kärna kvar. Och ni finns ju här oavsett. Men det förstår inte alltid jag, jag som haft ett sååååånt bekräftelsebehov.

Häromdagen satt jag på toalettstolen (det spelar egentligen ingen roll var jag satt) och grät och ojade mig för min man. Jag sa att jag är så ensam, att jag inte träffar / pratar med mina vänner. Att ingen tycker om mig längre. Att jag övergett alla. Han lät mig gråta så där som jag alltid gör när jag är lite dramatisk. Han stryker mig på håret och frågar "Men vilka vänner är det som är arga på dig då för att du inte hör av dig" (För mellan mina tårar har jag sagt att alla säkert hatar mig hahah)
Så vi börjar räkna upp mina vänner... och vet ni vad jag kom fram till?
Att INGEN hatar mig.
Vi kom fram till att mina tårar handlade inte ens om det.
De handlade om att jag har svårt att komma till ro med denna enorma livsomställning som jag befinner mig i. År 2010: Barn, nytt hus, flytta utanför stan, mammaledig, hängbröst och slappmage, sömnbrist och nytt jobb 100%.
Så, jag är lite trött, och se raden ovanför, kanske inte svårt att förstå. Men jag känner mig otillräcklig på alla plan. För att jag inte tycker att jag räcker till för min man, min son, mina vänner, mitt jobb osv.
Och vad händer när man (jag) är trött? Jag blir fan oresonlig. Jag fattar noll. Jag får för mig massa konstiga saker. Och det mest konstiga är att jag tror att mina vänner som är de mest kärleksfulla omtänksamma förstående människorna som finns, att de hatar mig för att jag fått barn och börjat jobba.

Alltså hallo jag kommer aldrig till poängen och nu orkar jag inte skriva mer (fniss) och jag vet inte ens vad poängen är... det här kan vara ett manipulativt sätt av mig att säga att mina vänner, ni finns i mitt hjärta och jag gör mitt bästa för att vara en god vän men jag prioriterar min familj nu och det vet ni redan och ni har era egna liv att fokusera på jag är inte allas mittpunkt. Så det var en lång mening, jag skrev den fort för det var pinsamt. Känner mig som ett offer. Men det är jag inte. Jag är ganska cool ändå.