jag ÄR lycklig.
Igårkväll när jag kom hem... jag hade pulsat i snön på oplogade vägar... efter en fullrullekväll på jobbet...och jag fick krypa ner hos min kära man och min mysiga son, i vårat varma trygga hem. När Jag hörde Max andas tung och tryggt... och jag såg Jonas le av kärlek... så kände jag att jag är lycklig. Här och nu. När jag får vara med Jonas och Max behöver jag ingenting mer i livet. Då är livet fulländat. Jag behöver stanna upp och känna på det. På den totala lyckan och harmonin.
För den finns inom mig, alldeles nära intill. Alldeles inom mig, min egen lycka. Och vet ni, det har jag er och the secret att tacka för.
fredag 17 december 2010
onsdag 15 december 2010
Kroppen. Då och nu.
Nej nej jag är inte en sån töntig tonårsbrud som tycker att jag är fet fast jag inte har mer än skinn på skelettet. Nej nej, MEN faktum är att jag är INTE 25 längre!!!
Faktum är, att jag tröttsamt måste erkänna att, ja jag har fött barn, och ja kroppen förändrades markant då.
När jag var 8 började jag svälta mig själv för att jag tyckte jag var tjock. Sorgligt ända in i skogen.
När jag kom hem från ätstörningsbehandlingen så hade jag lärt mig att äta är bra. Att man inte blir tjock om man äter bra mat. När jag kom dit åt jag tre mariekex, en näve russin och ett äpple om dagen. Och det kräktes jag upp.
Min kroppsuppfattning har alltid varit skev och jag har avskytt min spegelbild. Tills för några år sen.
Jag var trött på att ha långa tröjor som dolde min bak (som jag alltid fått komplimanger för) och annat gardinhäng på kroppen. Jag bestämde mig helt enkelt för att köra affirmationsstuket rakt av.
Jag lärde mig att älska min kropp. Inte så att jag stod och ålade mig i skyltfönstret varje dag eller tog naked pictures, nej, men jag levde i en acceptans på daglig basis. Vi tar det uppifrån ner:
Face: vacker kvinna. Med en charmig för stor framtand. Aldrig noppat ett ögonbryn. Nice.
Överkroppen: Långa smala armar (förvisso prydda med världens fulaste tatueringar men inte ens de störde mig), fina långa fingrar med långa fina naglar. Kloka händer. Små fina bröst och sjysst mage.
Nedre kroppen (va heter det, underkroppen ja): A ass to die for och sjyssta spiror.
Nå väl... när jag blev gravid älskade jag min kropp ännu mer!!! Jag blev stooooor och rund o go. Jag hade längtat efter att få bli alldeles jättegravid och tjock. Och det blev jag. Jag har nog aldrig strålat som jag gjorde när jag var gravid. Det glittrade om mig ända ut i fingerspetsarna. Jag älskade att vara gravid. Allt svällde, och garderoben var tom. Jag smorde in min jättemage varje kväll och under den här tiden, DÅ tittade jag i varje skyltfönster och ÅÅÅÅade. Jag var den gravidaste av alla gravida och mådde så bra.
Förlossningen (jag ska inte gå in på den i detalj, vill ni höra, ring!) var skitjobbig i sitt slutskede, och jag fick ut Max med våld (två sköterskor hängde på min mage) och i samma ögonblick som Max sprack ut (oj förlåt uttrycket) så ändrades hela min kropp och synen på den likaså.
Nu sitter jag här, 11 månader senare och jag ska försöka beskriva min kropp. Hur den känns.
Face: okej ganska samma. Men med 7 hål mer i tänderna. Under graviditeten försämrades tandhygienen så pass att jag fått så många hål. Men för övrigt ser jag nog ganska lika ut. Fast en aningens äldre. Dels så har det ju gått 11 månader till, men jag har inte fått sova på över ett år vilket sliter ut även den fräschaste ros.
Överkroppen: När tränade jag sist? Minns inte. Okej då får man dålig hållning. Jag har burit på Max vilket gör mig lite framtung = dålig ryggmuskulatur. Det i sin tur gör att jag har ont i ryggen nästan alltid. Bröstmusklerna för korta av allt bärande. Bråck i magmuskulaturen gör att jag konstant ser svullen ut om magen. Vilket jag också är då jag äter för mycket godis. Vilket jag inte ska för då blir jag skum i magen vilket gör att jag måste äta speciell mat bla bla bla...
Hey, var tog brösten vägen? Jag sa en gång "mer volanger och taxöron till folket!"
Underkroppen: Förstoppning, Vindruvor. Celluliter. Ischias. Skål o hej.
Hur många gånger har jag varit till akuten? Kanske 8? Hur många gånger om dagen säger jag till JOnas att jag har ont någonstans? 8? Hur många mediciner äter jag? 8 om dagen? Nej inte riktigt, men lite gran.
Vad hände med mitt immunförsvar?
Va sjutton... va hände...
Nej jag är inte en sån som gnäller för att min kropp är paj, jag är glad och tacksam ändå. Kåt glad och tacksam.
Faktum är, att jag tröttsamt måste erkänna att, ja jag har fött barn, och ja kroppen förändrades markant då.
När jag var 8 började jag svälta mig själv för att jag tyckte jag var tjock. Sorgligt ända in i skogen.
När jag kom hem från ätstörningsbehandlingen så hade jag lärt mig att äta är bra. Att man inte blir tjock om man äter bra mat. När jag kom dit åt jag tre mariekex, en näve russin och ett äpple om dagen. Och det kräktes jag upp.
Min kroppsuppfattning har alltid varit skev och jag har avskytt min spegelbild. Tills för några år sen.
Jag var trött på att ha långa tröjor som dolde min bak (som jag alltid fått komplimanger för) och annat gardinhäng på kroppen. Jag bestämde mig helt enkelt för att köra affirmationsstuket rakt av.
Jag lärde mig att älska min kropp. Inte så att jag stod och ålade mig i skyltfönstret varje dag eller tog naked pictures, nej, men jag levde i en acceptans på daglig basis. Vi tar det uppifrån ner:
Face: vacker kvinna. Med en charmig för stor framtand. Aldrig noppat ett ögonbryn. Nice.
Överkroppen: Långa smala armar (förvisso prydda med världens fulaste tatueringar men inte ens de störde mig), fina långa fingrar med långa fina naglar. Kloka händer. Små fina bröst och sjysst mage.
Nedre kroppen (va heter det, underkroppen ja): A ass to die for och sjyssta spiror.
Nå väl... när jag blev gravid älskade jag min kropp ännu mer!!! Jag blev stooooor och rund o go. Jag hade längtat efter att få bli alldeles jättegravid och tjock. Och det blev jag. Jag har nog aldrig strålat som jag gjorde när jag var gravid. Det glittrade om mig ända ut i fingerspetsarna. Jag älskade att vara gravid. Allt svällde, och garderoben var tom. Jag smorde in min jättemage varje kväll och under den här tiden, DÅ tittade jag i varje skyltfönster och ÅÅÅÅade. Jag var den gravidaste av alla gravida och mådde så bra.
Förlossningen (jag ska inte gå in på den i detalj, vill ni höra, ring!) var skitjobbig i sitt slutskede, och jag fick ut Max med våld (två sköterskor hängde på min mage) och i samma ögonblick som Max sprack ut (oj förlåt uttrycket) så ändrades hela min kropp och synen på den likaså.
Nu sitter jag här, 11 månader senare och jag ska försöka beskriva min kropp. Hur den känns.
Face: okej ganska samma. Men med 7 hål mer i tänderna. Under graviditeten försämrades tandhygienen så pass att jag fått så många hål. Men för övrigt ser jag nog ganska lika ut. Fast en aningens äldre. Dels så har det ju gått 11 månader till, men jag har inte fått sova på över ett år vilket sliter ut även den fräschaste ros.
Överkroppen: När tränade jag sist? Minns inte. Okej då får man dålig hållning. Jag har burit på Max vilket gör mig lite framtung = dålig ryggmuskulatur. Det i sin tur gör att jag har ont i ryggen nästan alltid. Bröstmusklerna för korta av allt bärande. Bråck i magmuskulaturen gör att jag konstant ser svullen ut om magen. Vilket jag också är då jag äter för mycket godis. Vilket jag inte ska för då blir jag skum i magen vilket gör att jag måste äta speciell mat bla bla bla...
Hey, var tog brösten vägen? Jag sa en gång "mer volanger och taxöron till folket!"
Underkroppen: Förstoppning, Vindruvor. Celluliter. Ischias. Skål o hej.
Hur många gånger har jag varit till akuten? Kanske 8? Hur många gånger om dagen säger jag till JOnas att jag har ont någonstans? 8? Hur många mediciner äter jag? 8 om dagen? Nej inte riktigt, men lite gran.
Vad hände med mitt immunförsvar?
Va sjutton... va hände...
Nej jag är inte en sån som gnäller för att min kropp är paj, jag är glad och tacksam ändå. Kåt glad och tacksam.
ja, ja, ja, JA, JAAA, JAAAAAAAA... o sen... nej...
Va fan e de där för överskrift då?
Jo det är lite så jag fungerar.
Jag siktar mot stjärnorna, och så kommer jag till stjärnorna, är överlycklig... och sen då.
Sen vill jag till ännu högre höjder.
Så ska det vara tycker vissa, jag vill bara vara nöjd.
Jag vill ha ett äkta SvenssonLiv.
Barn (det har jag), villa (nej ja vill bo i vårat radhus), volvo (vi har en kombi i allafall) hund (nej men sjuhelvetes massa damråttor) och månd-fred 7-4 jobb (där satt den!!!)
Jag mår bra av rutiner, regelbundenhet, bestämda akvititeter (ja typ body balande varje torsdag kl 20.00, möte varje måndag kl 19.00 osv...)
så här är jag. Jag har världens underbaraste liv. Jag är ett levande exempel på att The Secret fungerar.
Jag har ett liv som jag inte ens vågat drömma om. Är jag överlycklig varje dag? Nej. Var jag det för några månader sen? Ja.
Jo för nu vill jag förändra. Igen. Men det är väl så... jag skapar. Jag är en skapare. Och jag skapar mitt liv. Det är nästan perfekt. Så, nu är det så, det fattas bara en sak, så är det perfekt. Eller två, jag önskar ju klart att Max kunde sova lite bättre så skulle jag bli lite piggare så skulle jag orka mer så skulle jag kunna vara ännu mer kreativ osv...
Men det är en förändring jag behöver få i mitt liv. Och det fina är att jag vet precis vad det är. Så nu är det bara att ta till the secret igen och så välkomna det som komma skall.
Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter att ha dom - er - i min vardag. Jag längtar efter att ha er närmare. Jag måste ta körkort. Så jag kan åka till HÄsselby o träffa Jannice. Oftare. Även fast du inte orkar ;)
Jag längtar efter det som Sia skrev om... att hänga på en restaurang med sina vänner och bara prata om livet. Om det som berör. Att få kramas och skratta tillsammas. Lite oftare.
Jag har ett litet hål i mitt hjärta. Jag saknar er. Jag saknar gemenskap. Gemenskapen. Er. Er närvaro på daglig basis. Hur ska jag fixa det?
Det är iofs också en förändring jag önskar i mitt liv. Att ha er närmare. Jag vill också sitta på en gul o en ful.
Ialla fall en kväll i vecka. Resten av tiden vill jag vara med min son.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid min underbara man och min underbara son. De sussar så sött, och jag längtar efter att få krypa tätt intill och bara njuta av att ha världens finaste familj.
Jo det är lite så jag fungerar.
Jag siktar mot stjärnorna, och så kommer jag till stjärnorna, är överlycklig... och sen då.
Sen vill jag till ännu högre höjder.
Så ska det vara tycker vissa, jag vill bara vara nöjd.
Jag vill ha ett äkta SvenssonLiv.
Barn (det har jag), villa (nej ja vill bo i vårat radhus), volvo (vi har en kombi i allafall) hund (nej men sjuhelvetes massa damråttor) och månd-fred 7-4 jobb (där satt den!!!)
Jag mår bra av rutiner, regelbundenhet, bestämda akvititeter (ja typ body balande varje torsdag kl 20.00, möte varje måndag kl 19.00 osv...)
så här är jag. Jag har världens underbaraste liv. Jag är ett levande exempel på att The Secret fungerar.
Jag har ett liv som jag inte ens vågat drömma om. Är jag överlycklig varje dag? Nej. Var jag det för några månader sen? Ja.
Jo för nu vill jag förändra. Igen. Men det är väl så... jag skapar. Jag är en skapare. Och jag skapar mitt liv. Det är nästan perfekt. Så, nu är det så, det fattas bara en sak, så är det perfekt. Eller två, jag önskar ju klart att Max kunde sova lite bättre så skulle jag bli lite piggare så skulle jag orka mer så skulle jag kunna vara ännu mer kreativ osv...
Men det är en förändring jag behöver få i mitt liv. Och det fina är att jag vet precis vad det är. Så nu är det bara att ta till the secret igen och så välkomna det som komma skall.
Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter att ha dom - er - i min vardag. Jag längtar efter att ha er närmare. Jag måste ta körkort. Så jag kan åka till HÄsselby o träffa Jannice. Oftare. Även fast du inte orkar ;)
Jag längtar efter det som Sia skrev om... att hänga på en restaurang med sina vänner och bara prata om livet. Om det som berör. Att få kramas och skratta tillsammas. Lite oftare.
Jag har ett litet hål i mitt hjärta. Jag saknar er. Jag saknar gemenskap. Gemenskapen. Er. Er närvaro på daglig basis. Hur ska jag fixa det?
Det är iofs också en förändring jag önskar i mitt liv. Att ha er närmare. Jag vill också sitta på en gul o en ful.
Ialla fall en kväll i vecka. Resten av tiden vill jag vara med min son.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid min underbara man och min underbara son. De sussar så sött, och jag längtar efter att få krypa tätt intill och bara njuta av att ha världens finaste familj.
fredag 5 november 2010
de va ett jävla tjat om mina underbara vänner
förr i tiden för länge sen ...
nåväl så seriöst är det inte. Men för länge sen så var jag nog en av jordens mest sociala människor. Jag hade så många kompisar (läs: kompisar) så en tiondel hade varit nog. Jag hann träffa dem allihopa. Vad gjorde jag när jag inte träffade dem? Jag pratade med dom i telefon. Eller så skrev jag brev och kort till dem. Hade inte dator på den tiden men hade nog skickat tusen mail till dem om ja hade haft det.
Vad kunde det här bero på? Jaaa... jag hade tid? Jag hade ork. Jag var vital ung och kry hihi.Jag kände mig ensam, jag var totalt beroende av bekräftelse.
Sen gick tiden och för några år sen hade jag sjukt mycket kompisar fortfarande (läs: kompisar) och började känna mig lite smått stressad. Då kom ju jobb och relationer och sånt nödvändigt in så ja hade inte lika mycket tid. Men jag trodde att jag hade tid. Bekräftelsebehovet var lika stort.
Alltså, en gång när jag jobbade på Vivo, så hann jag jobba där i tre dagar och under dessa dagar pratade jag men en man (inget romantiskt alls!) och så skulle han sluta jobba och jag kände mig tvungen att köpa en avslutningspresent till honom!!! Så jag köpte nåt jävla kort och en jävla blomma och gav honom och blev generad själv av min fåniga gest.
Det var en parantes, nå...
Kompisarna har blivit färre och färre... och de har lixom som höstlöven bara fallit av naturligt. Min självkänsla har växt och bekrätelsebehovet har minskat LITE.
Och det här har inte alltid varit så lätt för mig att acceptera. Förut var jag om jag vågar skriva det så här utan att låta högmodig, älskad av alla. Och när de började avta så... visst att självkänslan växte, men det var svårt att acceptera att alla inte älskade mig längre. Jag började tom hamna i konflikter med människor!
Efter några år så hade jag lärt mig att sätta gränser och vara så där fånigt övertydlig (nej det är inte okej att du ser sur ut när du hälsar på mig!) så jag satte gränser till höger och vänster om ditt o datt, och till slut var jag i konflikt med var o varanan kotte på planeten.
Så nånstanst efter ett tag började jag hitta en balans. Jag kunde tom börja erkänna att en del av konflikterna var pga mig! Storsint va. Jag började ana ett mönster i mina kompisrelationer. Att alla jag umgicks med var idioter?!
Trot eller ej så började jag förstå att det hade med mig att göra. Jag började jobba med mig själv. Jag slutade att vara så arg (fast jonas tycker aldrig jag slutat att vara arg men det tar vi en annan gång)
Jag började "sålla". Till slut så blev bara kärnan kvar. Mina vänner (läs: vänner)
Mina vänner som stått ut i regn och sol. Tårar skrik och glädje.
Hur ser det ut idag då? Efter jag fick barn så har jag tappat kontakten med många kompisar. Jag orkar inte lägga ner tid och prioritering på lösumgänge och välgörenhetsfika. För sånt har jag haft som hobby tidigare.
Nej och när jag var mammaledig kunde jag i allafall hänga och umgås lite ibland. Om jag eller Max inte var sjuka förståss vilket vi båda har varit nästan jämt.
Sen nu när jag började jobba för 6 veckor sen. Hur många av mina kompisar har jag välgörenhetsfikat med: 0
Hur många av mina vänner har jag träffat: kanske nästan ingen
Varför? Jag får inte ihop mitt liv riktigt just nu. Jag jobbar 100%. Jag har en man och ett barn. Jag vill träffa dem hela tiden.
När jag slutat 21.00, orkar jag ringa någon av mina vänner? Nej. (Orkar jag sitta framför datorn o tråka ut er: Ja)
Detta har emellertid skapat jätteångest hos mig. För att mina vänner har också slutat att höra av sig till mig! Så blir det ju? Eller?
Fast det är inte riktigt så . Inte med alla. Jag har min kärna kvar. Och ni finns ju här oavsett. Men det förstår inte alltid jag, jag som haft ett sååååånt bekräftelsebehov.
Häromdagen satt jag på toalettstolen (det spelar egentligen ingen roll var jag satt) och grät och ojade mig för min man. Jag sa att jag är så ensam, att jag inte träffar / pratar med mina vänner. Att ingen tycker om mig längre. Att jag övergett alla. Han lät mig gråta så där som jag alltid gör när jag är lite dramatisk. Han stryker mig på håret och frågar "Men vilka vänner är det som är arga på dig då för att du inte hör av dig" (För mellan mina tårar har jag sagt att alla säkert hatar mig hahah)
Så vi börjar räkna upp mina vänner... och vet ni vad jag kom fram till?
Att INGEN hatar mig.
Vi kom fram till att mina tårar handlade inte ens om det.
De handlade om att jag har svårt att komma till ro med denna enorma livsomställning som jag befinner mig i. År 2010: Barn, nytt hus, flytta utanför stan, mammaledig, hängbröst och slappmage, sömnbrist och nytt jobb 100%.
Så, jag är lite trött, och se raden ovanför, kanske inte svårt att förstå. Men jag känner mig otillräcklig på alla plan. För att jag inte tycker att jag räcker till för min man, min son, mina vänner, mitt jobb osv.
Och vad händer när man (jag) är trött? Jag blir fan oresonlig. Jag fattar noll. Jag får för mig massa konstiga saker. Och det mest konstiga är att jag tror att mina vänner som är de mest kärleksfulla omtänksamma förstående människorna som finns, att de hatar mig för att jag fått barn och börjat jobba.
Alltså hallo jag kommer aldrig till poängen och nu orkar jag inte skriva mer (fniss) och jag vet inte ens vad poängen är... det här kan vara ett manipulativt sätt av mig att säga att mina vänner, ni finns i mitt hjärta och jag gör mitt bästa för att vara en god vän men jag prioriterar min familj nu och det vet ni redan och ni har era egna liv att fokusera på jag är inte allas mittpunkt. Så det var en lång mening, jag skrev den fort för det var pinsamt. Känner mig som ett offer. Men det är jag inte. Jag är ganska cool ändå.
nåväl så seriöst är det inte. Men för länge sen så var jag nog en av jordens mest sociala människor. Jag hade så många kompisar (läs: kompisar) så en tiondel hade varit nog. Jag hann träffa dem allihopa. Vad gjorde jag när jag inte träffade dem? Jag pratade med dom i telefon. Eller så skrev jag brev och kort till dem. Hade inte dator på den tiden men hade nog skickat tusen mail till dem om ja hade haft det.
Vad kunde det här bero på? Jaaa... jag hade tid? Jag hade ork. Jag var vital ung och kry hihi.Jag kände mig ensam, jag var totalt beroende av bekräftelse.
Sen gick tiden och för några år sen hade jag sjukt mycket kompisar fortfarande (läs: kompisar) och började känna mig lite smått stressad. Då kom ju jobb och relationer och sånt nödvändigt in så ja hade inte lika mycket tid. Men jag trodde att jag hade tid. Bekräftelsebehovet var lika stort.
Alltså, en gång när jag jobbade på Vivo, så hann jag jobba där i tre dagar och under dessa dagar pratade jag men en man (inget romantiskt alls!) och så skulle han sluta jobba och jag kände mig tvungen att köpa en avslutningspresent till honom!!! Så jag köpte nåt jävla kort och en jävla blomma och gav honom och blev generad själv av min fåniga gest.
Det var en parantes, nå...
Kompisarna har blivit färre och färre... och de har lixom som höstlöven bara fallit av naturligt. Min självkänsla har växt och bekrätelsebehovet har minskat LITE.
Och det här har inte alltid varit så lätt för mig att acceptera. Förut var jag om jag vågar skriva det så här utan att låta högmodig, älskad av alla. Och när de började avta så... visst att självkänslan växte, men det var svårt att acceptera att alla inte älskade mig längre. Jag började tom hamna i konflikter med människor!
Efter några år så hade jag lärt mig att sätta gränser och vara så där fånigt övertydlig (nej det är inte okej att du ser sur ut när du hälsar på mig!) så jag satte gränser till höger och vänster om ditt o datt, och till slut var jag i konflikt med var o varanan kotte på planeten.
Så nånstanst efter ett tag började jag hitta en balans. Jag kunde tom börja erkänna att en del av konflikterna var pga mig! Storsint va. Jag började ana ett mönster i mina kompisrelationer. Att alla jag umgicks med var idioter?!
Trot eller ej så började jag förstå att det hade med mig att göra. Jag började jobba med mig själv. Jag slutade att vara så arg (fast jonas tycker aldrig jag slutat att vara arg men det tar vi en annan gång)
Jag började "sålla". Till slut så blev bara kärnan kvar. Mina vänner (läs: vänner)
Mina vänner som stått ut i regn och sol. Tårar skrik och glädje.
Hur ser det ut idag då? Efter jag fick barn så har jag tappat kontakten med många kompisar. Jag orkar inte lägga ner tid och prioritering på lösumgänge och välgörenhetsfika. För sånt har jag haft som hobby tidigare.
Nej och när jag var mammaledig kunde jag i allafall hänga och umgås lite ibland. Om jag eller Max inte var sjuka förståss vilket vi båda har varit nästan jämt.
Sen nu när jag började jobba för 6 veckor sen. Hur många av mina kompisar har jag välgörenhetsfikat med: 0
Hur många av mina vänner har jag träffat: kanske nästan ingen
Varför? Jag får inte ihop mitt liv riktigt just nu. Jag jobbar 100%. Jag har en man och ett barn. Jag vill träffa dem hela tiden.
När jag slutat 21.00, orkar jag ringa någon av mina vänner? Nej. (Orkar jag sitta framför datorn o tråka ut er: Ja)
Detta har emellertid skapat jätteångest hos mig. För att mina vänner har också slutat att höra av sig till mig! Så blir det ju? Eller?
Fast det är inte riktigt så . Inte med alla. Jag har min kärna kvar. Och ni finns ju här oavsett. Men det förstår inte alltid jag, jag som haft ett sååååånt bekräftelsebehov.
Häromdagen satt jag på toalettstolen (det spelar egentligen ingen roll var jag satt) och grät och ojade mig för min man. Jag sa att jag är så ensam, att jag inte träffar / pratar med mina vänner. Att ingen tycker om mig längre. Att jag övergett alla. Han lät mig gråta så där som jag alltid gör när jag är lite dramatisk. Han stryker mig på håret och frågar "Men vilka vänner är det som är arga på dig då för att du inte hör av dig" (För mellan mina tårar har jag sagt att alla säkert hatar mig hahah)
Så vi börjar räkna upp mina vänner... och vet ni vad jag kom fram till?
Att INGEN hatar mig.
Vi kom fram till att mina tårar handlade inte ens om det.
De handlade om att jag har svårt att komma till ro med denna enorma livsomställning som jag befinner mig i. År 2010: Barn, nytt hus, flytta utanför stan, mammaledig, hängbröst och slappmage, sömnbrist och nytt jobb 100%.
Så, jag är lite trött, och se raden ovanför, kanske inte svårt att förstå. Men jag känner mig otillräcklig på alla plan. För att jag inte tycker att jag räcker till för min man, min son, mina vänner, mitt jobb osv.
Och vad händer när man (jag) är trött? Jag blir fan oresonlig. Jag fattar noll. Jag får för mig massa konstiga saker. Och det mest konstiga är att jag tror att mina vänner som är de mest kärleksfulla omtänksamma förstående människorna som finns, att de hatar mig för att jag fått barn och börjat jobba.
Alltså hallo jag kommer aldrig till poängen och nu orkar jag inte skriva mer (fniss) och jag vet inte ens vad poängen är... det här kan vara ett manipulativt sätt av mig att säga att mina vänner, ni finns i mitt hjärta och jag gör mitt bästa för att vara en god vän men jag prioriterar min familj nu och det vet ni redan och ni har era egna liv att fokusera på jag är inte allas mittpunkt. Så det var en lång mening, jag skrev den fort för det var pinsamt. Känner mig som ett offer. Men det är jag inte. Jag är ganska cool ändå.
tisdag 2 november 2010
sia
Hon är en vacker kvinna som jag "känt" i 13 år. De första 12 åren var vi väl inte bästa vänner. För att erkänna det så här i skrift så har jag väl avundats henne på nåt obeskrivligt sätt.
Alla älskar henne. Alla fullkomligt älskar henne. När man nämner hennes namn för någon så utbrister ett "aaaaaah åh fan va ja gillar henne"
Jag har nog sett henne lite som ett hot, för att hon är en stark vacker klok vis fin kvinna. Talets gåva, snygg som fan, självsäker attityd och alltid populär.
Detta är min bild av henne.
Men sen en dag tog jag mod till mig, jag hade samlat mod i 12 år, och frågade om hon ville följa med på Yasuragi, och det ville hon. Och sen dess finns hon i mitt hjärta. Jag tänker på henne ofta. VI umgås aldrig, vi pratar aldrig men hon betyder mycket för mig. Om jag bodde på söder skulle jag vilja fika med henne minst en gång i veckan ;)
Alla älskar henne. Alla fullkomligt älskar henne. När man nämner hennes namn för någon så utbrister ett "aaaaaah åh fan va ja gillar henne"
Jag har nog sett henne lite som ett hot, för att hon är en stark vacker klok vis fin kvinna. Talets gåva, snygg som fan, självsäker attityd och alltid populär.
Detta är min bild av henne.
Men sen en dag tog jag mod till mig, jag hade samlat mod i 12 år, och frågade om hon ville följa med på Yasuragi, och det ville hon. Och sen dess finns hon i mitt hjärta. Jag tänker på henne ofta. VI umgås aldrig, vi pratar aldrig men hon betyder mycket för mig. Om jag bodde på söder skulle jag vilja fika med henne minst en gång i veckan ;)
det här med kärleksrelationer...
Jag har alltid drömt om att ha en familj, ett hus, bra jobb, man och en fin själ och trivas med mig själv.
Ja, när jag var på hal is avskydde jag folk som hade det, för jag avundades dem så mcket, jag trodde aldrig jag skulle kunna få det.
Men när jag väl avslöjade min avund, och erkände som det var, så började jag erkänna att så var fallet, att jag drömde om ett "Svensson liv". Men det var bortom mina vildaste drömmar, så det var aldrig ett mål eller så, utan det var mer nåt jag såg på film och drömde om. Men fortfarande för så sent som för 4 år sen trodde jag inte att den lotten skulle nå mig.
Jag trodde jag var "körd", eller "skadad", att jag aldrig skulle kunna få en fungerande relation. Den ena destruktiva relationen efter den andra. Den ena knasbollen efter den andra. Ja, jag hade inget med det att göra, att jag letade mig till den sortens relationer.
Så för några år sen "gav jag upp". Jag pratade med Mikael och han sa:
- Marika, du kanske måste acceptera att du är en sådan som kommer att leva ensam för resten av ditt liv
- Är du dum i huvudet, det går ju emot allt jag tror på!
Men faktiskt så började en acceptans infinna sig. Och en tro... en tro på att jag kanske var menad att leva ensam. Jag började acceptera att jag aldrig skulle kunna ha en fungerande relation. Självklart fanns en enorm sorg i detta också. Som i alla mina ohanterliga områden i mitt liv så nådde jag en form av botten. Jag fick nog. Jag bestämde mig för att leva ensam. FÖr det var enklast så. Så länge jag inte hade någon nära mig kunde jag leva ett enkelt liv. Så länge jag inte hade någon nära mig så kunde jag heller inte bli sårad.
Så jag tog mitt pick o pack o mitt ensamliv och flyttade till Orsa och började min drömutbildning.
Andra året på min utbildning så tittade vi på en film som handlade om själva grejen med att afirmera/önska sig/dra till sig... tankens kraft helt enkelt. Det man fokuserar på växer. Dessa människor i filmen hade fått det dom önskade sig. På rätt sätt. Och inte på ett girigt sätt utan med hjärtat.
Jag började affirmera på "skoj" att jag lever med en man som jag älskar som älskar mig. Det här höll jag I HEMLIGHET på med varje dag, flera ggr varje dag. Inte så att jag riktigt trodde på det och inte så att jag blev ´besatt, men utan mer så där bara för att "testa". Så började Jonas på skolan...
Ja... och jag tänker inte ta hela den historien om hur vi fann varandra i den här bloggen idag, men det var så fantastiskt hur våra vägar möttes. Det var så enkelt, fint, naturligt... kärleksfullt. Inget knas, inga attityder, inga spel och inga krångel helt enkelt!
Det var ju jag inte van med, MEN jag följde med i vågen... och jag vågade. Jag vågade släppa in Jonas. Från dag 1 har jag känt mig bekväm med att vara Marika med honom. Jag kände att jag kunde vara precis så mycket Marika jag bara någonsin kunde. Och jag var okej med det.
För mig har relationer alltid känts jobbiga, motsträvande, krångliga, jag har varit misstänksam, det har varit en jävla gröt helt enkelt. Men det här var annorlunda. Det här var fint. Och jag trivdes i det. Och jag tänkte INTE "när ska det här ta slut".
Nu sitter vi här i vardagsrummet... mer än 3 år senare. Vi lever ihop. Vi älskar varandra. Vi har haft det ordentligt tufft, men vi har kämpat tillsammans. Eller kämpat låter så jobbigt, vi har arbetat tillsammans. För att låta kärleken styra istället för rädslan. Vi sitter här i vårat hus. Våran son ligger och sover på ovanvåningen. Mitt jobb ligger 10 min härifrån. Jag har de bästa vänner jag kan ha. De som står mig nära accepterar mig fast jag är otillgänglig för tillfället (det är det jag ska komma till sen). Vi åt middag med våra underbara grannar igår. Ja men, ni vet, jag har fått det där Svenssonlivet. Jag är en av de som jag föraktade och avundades förut.
Det jag och Jonas har, trodde jag inte var möjligt. Jag trodde inte att det var möjligt att leva lyckligt ihop. När andra sa till mig förut att de var lyckliga ihop så trodde jag dem inte. Jag trodde att det var en fasad. Nu förstår jag att de talade sanning. Jag är en av dom.
Jag och Jonas kan braka loss, men en minut senare kan vi brista i skratt. Jag kan titta på Jonas och fyllas av en sån kärlek jag inte trodde var möjlig. Så där så att jag vill hoppa på honom och bita hans läpp och bara vråla. Det mina vänner kallar jag kärlek. Aaaaah, jo det andra sa till mig förut var:
- Marika, du förstår när du hittat din kärlek
Nu föstår jag.
Jo, och nu det jag skulle komma fram till, det där ovanför bara kom från hjärtat, det är så härligt när det blir så... men i allafall...
Så började vi ju drömma om barn... vi pratade lite löst om det. Men vi kämpade inte järnet. Men så blidde det så... och det var magiskt. Jag började växa och så våran relation. Jag mådde så fantastiskt bra och jag strålade som en gudinna. Jag slukade gravidtidningar och bebisböcker. Jag var besatt av min graviditet. Och i den vevan så började jag självklart fantisera om hur det skulle va att ha barn.
Nu har vi vårat barn. Vårat kärleksbarn. Vårat kärleksbarn som driver oss till snudd på vansinne på nätterna när han skriker... men det räcker med ett leende så smälter hjärtat.
När jag tittar in i sovrummet efter att imorse ha klätt på mig jobbkläderna, och de ligger där, mina killar, tätt intill och snussar... alltså ... det går inte att beskriva. Hur ska jag försöka beskriva? Mitt hjärta ligger där i sängen! Det är så. Hjärtat är utanför kroppen, där i sängen. Det är så starkt så att hjärtat nästan hoppar ur kroppen. Vilken klycha men så är det.
Jag kan ibland inte förstå, att det är jag som lever i detta. Jag som var för skadad? Det fanns ju inget hopp för mig?
Jag har fått allt detta. Allt detta som jag drömt om. Det viktigaste av allt: Kärleken.
Vet ni, allt annat får komma SEN, det viktigaste är min familj. Och det är min prioritering nummer ett oavsett.
För jag tänker vårda det som kommit till mig... man måste dela med sig om det man har för att få behålla det.
Kärlek till er.
Ja, när jag var på hal is avskydde jag folk som hade det, för jag avundades dem så mcket, jag trodde aldrig jag skulle kunna få det.
Men när jag väl avslöjade min avund, och erkände som det var, så började jag erkänna att så var fallet, att jag drömde om ett "Svensson liv". Men det var bortom mina vildaste drömmar, så det var aldrig ett mål eller så, utan det var mer nåt jag såg på film och drömde om. Men fortfarande för så sent som för 4 år sen trodde jag inte att den lotten skulle nå mig.
Jag trodde jag var "körd", eller "skadad", att jag aldrig skulle kunna få en fungerande relation. Den ena destruktiva relationen efter den andra. Den ena knasbollen efter den andra. Ja, jag hade inget med det att göra, att jag letade mig till den sortens relationer.
Så för några år sen "gav jag upp". Jag pratade med Mikael och han sa:
- Marika, du kanske måste acceptera att du är en sådan som kommer att leva ensam för resten av ditt liv
- Är du dum i huvudet, det går ju emot allt jag tror på!
Men faktiskt så började en acceptans infinna sig. Och en tro... en tro på att jag kanske var menad att leva ensam. Jag började acceptera att jag aldrig skulle kunna ha en fungerande relation. Självklart fanns en enorm sorg i detta också. Som i alla mina ohanterliga områden i mitt liv så nådde jag en form av botten. Jag fick nog. Jag bestämde mig för att leva ensam. FÖr det var enklast så. Så länge jag inte hade någon nära mig kunde jag leva ett enkelt liv. Så länge jag inte hade någon nära mig så kunde jag heller inte bli sårad.
Så jag tog mitt pick o pack o mitt ensamliv och flyttade till Orsa och började min drömutbildning.
Andra året på min utbildning så tittade vi på en film som handlade om själva grejen med att afirmera/önska sig/dra till sig... tankens kraft helt enkelt. Det man fokuserar på växer. Dessa människor i filmen hade fått det dom önskade sig. På rätt sätt. Och inte på ett girigt sätt utan med hjärtat.
Jag började affirmera på "skoj" att jag lever med en man som jag älskar som älskar mig. Det här höll jag I HEMLIGHET på med varje dag, flera ggr varje dag. Inte så att jag riktigt trodde på det och inte så att jag blev ´besatt, men utan mer så där bara för att "testa". Så började Jonas på skolan...
Ja... och jag tänker inte ta hela den historien om hur vi fann varandra i den här bloggen idag, men det var så fantastiskt hur våra vägar möttes. Det var så enkelt, fint, naturligt... kärleksfullt. Inget knas, inga attityder, inga spel och inga krångel helt enkelt!
Det var ju jag inte van med, MEN jag följde med i vågen... och jag vågade. Jag vågade släppa in Jonas. Från dag 1 har jag känt mig bekväm med att vara Marika med honom. Jag kände att jag kunde vara precis så mycket Marika jag bara någonsin kunde. Och jag var okej med det.
För mig har relationer alltid känts jobbiga, motsträvande, krångliga, jag har varit misstänksam, det har varit en jävla gröt helt enkelt. Men det här var annorlunda. Det här var fint. Och jag trivdes i det. Och jag tänkte INTE "när ska det här ta slut".
Nu sitter vi här i vardagsrummet... mer än 3 år senare. Vi lever ihop. Vi älskar varandra. Vi har haft det ordentligt tufft, men vi har kämpat tillsammans. Eller kämpat låter så jobbigt, vi har arbetat tillsammans. För att låta kärleken styra istället för rädslan. Vi sitter här i vårat hus. Våran son ligger och sover på ovanvåningen. Mitt jobb ligger 10 min härifrån. Jag har de bästa vänner jag kan ha. De som står mig nära accepterar mig fast jag är otillgänglig för tillfället (det är det jag ska komma till sen). Vi åt middag med våra underbara grannar igår. Ja men, ni vet, jag har fått det där Svenssonlivet. Jag är en av de som jag föraktade och avundades förut.
Det jag och Jonas har, trodde jag inte var möjligt. Jag trodde inte att det var möjligt att leva lyckligt ihop. När andra sa till mig förut att de var lyckliga ihop så trodde jag dem inte. Jag trodde att det var en fasad. Nu förstår jag att de talade sanning. Jag är en av dom.
Jag och Jonas kan braka loss, men en minut senare kan vi brista i skratt. Jag kan titta på Jonas och fyllas av en sån kärlek jag inte trodde var möjlig. Så där så att jag vill hoppa på honom och bita hans läpp och bara vråla. Det mina vänner kallar jag kärlek. Aaaaah, jo det andra sa till mig förut var:
- Marika, du förstår när du hittat din kärlek
Nu föstår jag.
Jo, och nu det jag skulle komma fram till, det där ovanför bara kom från hjärtat, det är så härligt när det blir så... men i allafall...
Så började vi ju drömma om barn... vi pratade lite löst om det. Men vi kämpade inte järnet. Men så blidde det så... och det var magiskt. Jag började växa och så våran relation. Jag mådde så fantastiskt bra och jag strålade som en gudinna. Jag slukade gravidtidningar och bebisböcker. Jag var besatt av min graviditet. Och i den vevan så började jag självklart fantisera om hur det skulle va att ha barn.
Nu har vi vårat barn. Vårat kärleksbarn. Vårat kärleksbarn som driver oss till snudd på vansinne på nätterna när han skriker... men det räcker med ett leende så smälter hjärtat.
När jag tittar in i sovrummet efter att imorse ha klätt på mig jobbkläderna, och de ligger där, mina killar, tätt intill och snussar... alltså ... det går inte att beskriva. Hur ska jag försöka beskriva? Mitt hjärta ligger där i sängen! Det är så. Hjärtat är utanför kroppen, där i sängen. Det är så starkt så att hjärtat nästan hoppar ur kroppen. Vilken klycha men så är det.
Jag kan ibland inte förstå, att det är jag som lever i detta. Jag som var för skadad? Det fanns ju inget hopp för mig?
Jag har fått allt detta. Allt detta som jag drömt om. Det viktigaste av allt: Kärleken.
Vet ni, allt annat får komma SEN, det viktigaste är min familj. Och det är min prioritering nummer ett oavsett.
För jag tänker vårda det som kommit till mig... man måste dela med sig om det man har för att få behålla det.
Kärlek till er.
onsdag 15 september 2010
nån som känner igen sig i nåt?
Nu kommer den, erkänningsbomben a' la no integritet:
- Jag är expert på att dubbelboka mig (förvirring/impulsivitet/peoplepleasing)
- jag har ingen karaktär när det gäller kladdkakor och annat socker, im a sugeraddict (på måndag börjar mitt nya liv)
- jag har för jävla kort stubin och ett sjuhelvetes dåligt tålamod (jag vill ha det NU)
- jag är osäker i dominanta människors sällskap
- jag har komplex för min näsa i profil
- jag lyssnar på Darins "youre out of my life" i smyg
- jag vågar inte säga ifrån när någon snackar skit om någon annan fast jag mår dåligt av det
- jag tycker Ulf Brunnberg är vrålsnygg i Jönssonligan
- jag jämför mig med andra kvinnor och känner mig ibland bättre, ibland sämre och ibland lika
- jag tuggade förut frenetiskt på tvättsvampar
det var så det räckte för idag.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)