jag ÄR lycklig.
Igårkväll när jag kom hem... jag hade pulsat i snön på oplogade vägar... efter en fullrullekväll på jobbet...och jag fick krypa ner hos min kära man och min mysiga son, i vårat varma trygga hem. När Jag hörde Max andas tung och tryggt... och jag såg Jonas le av kärlek... så kände jag att jag är lycklig. Här och nu. När jag får vara med Jonas och Max behöver jag ingenting mer i livet. Då är livet fulländat. Jag behöver stanna upp och känna på det. På den totala lyckan och harmonin.
För den finns inom mig, alldeles nära intill. Alldeles inom mig, min egen lycka. Och vet ni, det har jag er och the secret att tacka för.
fredag 17 december 2010
onsdag 15 december 2010
Kroppen. Då och nu.
Nej nej jag är inte en sån töntig tonårsbrud som tycker att jag är fet fast jag inte har mer än skinn på skelettet. Nej nej, MEN faktum är att jag är INTE 25 längre!!!
Faktum är, att jag tröttsamt måste erkänna att, ja jag har fött barn, och ja kroppen förändrades markant då.
När jag var 8 började jag svälta mig själv för att jag tyckte jag var tjock. Sorgligt ända in i skogen.
När jag kom hem från ätstörningsbehandlingen så hade jag lärt mig att äta är bra. Att man inte blir tjock om man äter bra mat. När jag kom dit åt jag tre mariekex, en näve russin och ett äpple om dagen. Och det kräktes jag upp.
Min kroppsuppfattning har alltid varit skev och jag har avskytt min spegelbild. Tills för några år sen.
Jag var trött på att ha långa tröjor som dolde min bak (som jag alltid fått komplimanger för) och annat gardinhäng på kroppen. Jag bestämde mig helt enkelt för att köra affirmationsstuket rakt av.
Jag lärde mig att älska min kropp. Inte så att jag stod och ålade mig i skyltfönstret varje dag eller tog naked pictures, nej, men jag levde i en acceptans på daglig basis. Vi tar det uppifrån ner:
Face: vacker kvinna. Med en charmig för stor framtand. Aldrig noppat ett ögonbryn. Nice.
Överkroppen: Långa smala armar (förvisso prydda med världens fulaste tatueringar men inte ens de störde mig), fina långa fingrar med långa fina naglar. Kloka händer. Små fina bröst och sjysst mage.
Nedre kroppen (va heter det, underkroppen ja): A ass to die for och sjyssta spiror.
Nå väl... när jag blev gravid älskade jag min kropp ännu mer!!! Jag blev stooooor och rund o go. Jag hade längtat efter att få bli alldeles jättegravid och tjock. Och det blev jag. Jag har nog aldrig strålat som jag gjorde när jag var gravid. Det glittrade om mig ända ut i fingerspetsarna. Jag älskade att vara gravid. Allt svällde, och garderoben var tom. Jag smorde in min jättemage varje kväll och under den här tiden, DÅ tittade jag i varje skyltfönster och ÅÅÅÅade. Jag var den gravidaste av alla gravida och mådde så bra.
Förlossningen (jag ska inte gå in på den i detalj, vill ni höra, ring!) var skitjobbig i sitt slutskede, och jag fick ut Max med våld (två sköterskor hängde på min mage) och i samma ögonblick som Max sprack ut (oj förlåt uttrycket) så ändrades hela min kropp och synen på den likaså.
Nu sitter jag här, 11 månader senare och jag ska försöka beskriva min kropp. Hur den känns.
Face: okej ganska samma. Men med 7 hål mer i tänderna. Under graviditeten försämrades tandhygienen så pass att jag fått så många hål. Men för övrigt ser jag nog ganska lika ut. Fast en aningens äldre. Dels så har det ju gått 11 månader till, men jag har inte fått sova på över ett år vilket sliter ut även den fräschaste ros.
Överkroppen: När tränade jag sist? Minns inte. Okej då får man dålig hållning. Jag har burit på Max vilket gör mig lite framtung = dålig ryggmuskulatur. Det i sin tur gör att jag har ont i ryggen nästan alltid. Bröstmusklerna för korta av allt bärande. Bråck i magmuskulaturen gör att jag konstant ser svullen ut om magen. Vilket jag också är då jag äter för mycket godis. Vilket jag inte ska för då blir jag skum i magen vilket gör att jag måste äta speciell mat bla bla bla...
Hey, var tog brösten vägen? Jag sa en gång "mer volanger och taxöron till folket!"
Underkroppen: Förstoppning, Vindruvor. Celluliter. Ischias. Skål o hej.
Hur många gånger har jag varit till akuten? Kanske 8? Hur många gånger om dagen säger jag till JOnas att jag har ont någonstans? 8? Hur många mediciner äter jag? 8 om dagen? Nej inte riktigt, men lite gran.
Vad hände med mitt immunförsvar?
Va sjutton... va hände...
Nej jag är inte en sån som gnäller för att min kropp är paj, jag är glad och tacksam ändå. Kåt glad och tacksam.
Faktum är, att jag tröttsamt måste erkänna att, ja jag har fött barn, och ja kroppen förändrades markant då.
När jag var 8 började jag svälta mig själv för att jag tyckte jag var tjock. Sorgligt ända in i skogen.
När jag kom hem från ätstörningsbehandlingen så hade jag lärt mig att äta är bra. Att man inte blir tjock om man äter bra mat. När jag kom dit åt jag tre mariekex, en näve russin och ett äpple om dagen. Och det kräktes jag upp.
Min kroppsuppfattning har alltid varit skev och jag har avskytt min spegelbild. Tills för några år sen.
Jag var trött på att ha långa tröjor som dolde min bak (som jag alltid fått komplimanger för) och annat gardinhäng på kroppen. Jag bestämde mig helt enkelt för att köra affirmationsstuket rakt av.
Jag lärde mig att älska min kropp. Inte så att jag stod och ålade mig i skyltfönstret varje dag eller tog naked pictures, nej, men jag levde i en acceptans på daglig basis. Vi tar det uppifrån ner:
Face: vacker kvinna. Med en charmig för stor framtand. Aldrig noppat ett ögonbryn. Nice.
Överkroppen: Långa smala armar (förvisso prydda med världens fulaste tatueringar men inte ens de störde mig), fina långa fingrar med långa fina naglar. Kloka händer. Små fina bröst och sjysst mage.
Nedre kroppen (va heter det, underkroppen ja): A ass to die for och sjyssta spiror.
Nå väl... när jag blev gravid älskade jag min kropp ännu mer!!! Jag blev stooooor och rund o go. Jag hade längtat efter att få bli alldeles jättegravid och tjock. Och det blev jag. Jag har nog aldrig strålat som jag gjorde när jag var gravid. Det glittrade om mig ända ut i fingerspetsarna. Jag älskade att vara gravid. Allt svällde, och garderoben var tom. Jag smorde in min jättemage varje kväll och under den här tiden, DÅ tittade jag i varje skyltfönster och ÅÅÅÅade. Jag var den gravidaste av alla gravida och mådde så bra.
Förlossningen (jag ska inte gå in på den i detalj, vill ni höra, ring!) var skitjobbig i sitt slutskede, och jag fick ut Max med våld (två sköterskor hängde på min mage) och i samma ögonblick som Max sprack ut (oj förlåt uttrycket) så ändrades hela min kropp och synen på den likaså.
Nu sitter jag här, 11 månader senare och jag ska försöka beskriva min kropp. Hur den känns.
Face: okej ganska samma. Men med 7 hål mer i tänderna. Under graviditeten försämrades tandhygienen så pass att jag fått så många hål. Men för övrigt ser jag nog ganska lika ut. Fast en aningens äldre. Dels så har det ju gått 11 månader till, men jag har inte fått sova på över ett år vilket sliter ut även den fräschaste ros.
Överkroppen: När tränade jag sist? Minns inte. Okej då får man dålig hållning. Jag har burit på Max vilket gör mig lite framtung = dålig ryggmuskulatur. Det i sin tur gör att jag har ont i ryggen nästan alltid. Bröstmusklerna för korta av allt bärande. Bråck i magmuskulaturen gör att jag konstant ser svullen ut om magen. Vilket jag också är då jag äter för mycket godis. Vilket jag inte ska för då blir jag skum i magen vilket gör att jag måste äta speciell mat bla bla bla...
Hey, var tog brösten vägen? Jag sa en gång "mer volanger och taxöron till folket!"
Underkroppen: Förstoppning, Vindruvor. Celluliter. Ischias. Skål o hej.
Hur många gånger har jag varit till akuten? Kanske 8? Hur många gånger om dagen säger jag till JOnas att jag har ont någonstans? 8? Hur många mediciner äter jag? 8 om dagen? Nej inte riktigt, men lite gran.
Vad hände med mitt immunförsvar?
Va sjutton... va hände...
Nej jag är inte en sån som gnäller för att min kropp är paj, jag är glad och tacksam ändå. Kåt glad och tacksam.
ja, ja, ja, JA, JAAA, JAAAAAAAA... o sen... nej...
Va fan e de där för överskrift då?
Jo det är lite så jag fungerar.
Jag siktar mot stjärnorna, och så kommer jag till stjärnorna, är överlycklig... och sen då.
Sen vill jag till ännu högre höjder.
Så ska det vara tycker vissa, jag vill bara vara nöjd.
Jag vill ha ett äkta SvenssonLiv.
Barn (det har jag), villa (nej ja vill bo i vårat radhus), volvo (vi har en kombi i allafall) hund (nej men sjuhelvetes massa damråttor) och månd-fred 7-4 jobb (där satt den!!!)
Jag mår bra av rutiner, regelbundenhet, bestämda akvititeter (ja typ body balande varje torsdag kl 20.00, möte varje måndag kl 19.00 osv...)
så här är jag. Jag har världens underbaraste liv. Jag är ett levande exempel på att The Secret fungerar.
Jag har ett liv som jag inte ens vågat drömma om. Är jag överlycklig varje dag? Nej. Var jag det för några månader sen? Ja.
Jo för nu vill jag förändra. Igen. Men det är väl så... jag skapar. Jag är en skapare. Och jag skapar mitt liv. Det är nästan perfekt. Så, nu är det så, det fattas bara en sak, så är det perfekt. Eller två, jag önskar ju klart att Max kunde sova lite bättre så skulle jag bli lite piggare så skulle jag orka mer så skulle jag kunna vara ännu mer kreativ osv...
Men det är en förändring jag behöver få i mitt liv. Och det fina är att jag vet precis vad det är. Så nu är det bara att ta till the secret igen och så välkomna det som komma skall.
Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter att ha dom - er - i min vardag. Jag längtar efter att ha er närmare. Jag måste ta körkort. Så jag kan åka till HÄsselby o träffa Jannice. Oftare. Även fast du inte orkar ;)
Jag längtar efter det som Sia skrev om... att hänga på en restaurang med sina vänner och bara prata om livet. Om det som berör. Att få kramas och skratta tillsammas. Lite oftare.
Jag har ett litet hål i mitt hjärta. Jag saknar er. Jag saknar gemenskap. Gemenskapen. Er. Er närvaro på daglig basis. Hur ska jag fixa det?
Det är iofs också en förändring jag önskar i mitt liv. Att ha er närmare. Jag vill också sitta på en gul o en ful.
Ialla fall en kväll i vecka. Resten av tiden vill jag vara med min son.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid min underbara man och min underbara son. De sussar så sött, och jag längtar efter att få krypa tätt intill och bara njuta av att ha världens finaste familj.
Jo det är lite så jag fungerar.
Jag siktar mot stjärnorna, och så kommer jag till stjärnorna, är överlycklig... och sen då.
Sen vill jag till ännu högre höjder.
Så ska det vara tycker vissa, jag vill bara vara nöjd.
Jag vill ha ett äkta SvenssonLiv.
Barn (det har jag), villa (nej ja vill bo i vårat radhus), volvo (vi har en kombi i allafall) hund (nej men sjuhelvetes massa damråttor) och månd-fred 7-4 jobb (där satt den!!!)
Jag mår bra av rutiner, regelbundenhet, bestämda akvititeter (ja typ body balande varje torsdag kl 20.00, möte varje måndag kl 19.00 osv...)
så här är jag. Jag har världens underbaraste liv. Jag är ett levande exempel på att The Secret fungerar.
Jag har ett liv som jag inte ens vågat drömma om. Är jag överlycklig varje dag? Nej. Var jag det för några månader sen? Ja.
Jo för nu vill jag förändra. Igen. Men det är väl så... jag skapar. Jag är en skapare. Och jag skapar mitt liv. Det är nästan perfekt. Så, nu är det så, det fattas bara en sak, så är det perfekt. Eller två, jag önskar ju klart att Max kunde sova lite bättre så skulle jag bli lite piggare så skulle jag orka mer så skulle jag kunna vara ännu mer kreativ osv...
Men det är en förändring jag behöver få i mitt liv. Och det fina är att jag vet precis vad det är. Så nu är det bara att ta till the secret igen och så välkomna det som komma skall.
Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter att ha dom - er - i min vardag. Jag längtar efter att ha er närmare. Jag måste ta körkort. Så jag kan åka till HÄsselby o träffa Jannice. Oftare. Även fast du inte orkar ;)
Jag längtar efter det som Sia skrev om... att hänga på en restaurang med sina vänner och bara prata om livet. Om det som berör. Att få kramas och skratta tillsammas. Lite oftare.
Jag har ett litet hål i mitt hjärta. Jag saknar er. Jag saknar gemenskap. Gemenskapen. Er. Er närvaro på daglig basis. Hur ska jag fixa det?
Det är iofs också en förändring jag önskar i mitt liv. Att ha er närmare. Jag vill också sitta på en gul o en ful.
Ialla fall en kväll i vecka. Resten av tiden vill jag vara med min son.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid min underbara man och min underbara son. De sussar så sött, och jag längtar efter att få krypa tätt intill och bara njuta av att ha världens finaste familj.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)