Välkommen till Familjen Olsson

Hej!

Nu känner jag mig som en fjortis som köpt en fin dyr dagbok och ska börja bekänna saker. Jag kommer här att dela med mig om familjen Olssons äventyr, med en och annan bekännelse. De mest privata delarna sparar jag inom vår familj dock.
Detta kommer inte att ske på dagblig basis, utan lite när andan faller på.

Jag har alltid älskat att skriva men har tappat det på senare år. Detta kan vara ett sätt att återuppta det intresset.

Vem kommer då att läsa min blogg? Ja, min mamma och kanske sväröräldrarna. Jannice kanske kikar in nån gång. Nåväl, den som vill har i allafall möjlighet.

Hihi, nu blev jag typ nervös. Fick prestige =)

Så jag låtsas nu bara att jag skriver en förenklad förskönad variant av dagboksanteckning.

Idag vaknade jag hemma hos Jannice och Livia. Förundrar över natten. Max vaknade bara 2 ggr och ville snutta. Och då sov vi ändå i samma säng. Kan det varit gröten han åt på kvällen... kan det varit Jannices minisnusning, eller så var det helt enkelt den härliga atmosfären som finns i familjen Schärings sovrum. Det är varmt, harmoniskt och mysigt. Sängen, åh den sängen, kunde man ta med hem!

Kärleksklumpen

Jag tog upp barnen och försökte ge mig på nån form av grötfrukostmatning av dem båda två samtidigt. Livia i sin stol, och max i mitt knä. En sked till Livia, en sked till Max... de var mer intresserade av varandra än av gröten. Jag funderade på om det var något sådant att ha tvillingar.

Nåväl. Ja, ni vet, dusch, nån form av halvfrukost med kallt kaffe och en halv tallrik youghurt... söva små barnen... och sen iväg till Vällingby. Jag och Jannice gick och suktade på alla fina kläder.

Glada Gooba

Lunch med älsklingen och sen bilen hem.

Familjen Olsson

Jag saknar redan Jannice. Jag ska presentera Jannice för er:

Vi lärde känna varandra genom Annie Falk, för sisådär 20 år sen. Vi hängde. Ritade bootshaggor, tjuvrökte i garderoben och hängde på lyktan. Sen tappade vi kontakten och sågs nog inte på en tio år. När jag var gravid i 5e månaden fick jag ett sms av Annie, om att Jannice ville ha mitt telefonummer. Så vi började sms:a. Och det visade sig att vi väntade barn samma dag! Ödet förde oss samman. Sen dess har hon kommit att bli en av mina finaste älskade vänner. Hon stormade in i mitt hjärta och hittade en stor plats där. Jag är så lycklig att vi funnit varandra.

Jannice är en ödmjuk, modig, mysig, härlig, stark, medveten, underbar person. (Förresten, Jannice är den som inspiererat mig att blogga) Jannice Schäring mina vänner, välkommen in i mitt liv.

Jannice och Livia

Här hemma så deckade jag framför soffan och "Vänner". Say no more, finns det något bättre än vänner! Who am I, David Bowie.

Hela familjen åt middag, Mannen och Max badade och sen nattade vi Max. Stora killen ska lära sig att somna i egen säng. Det gick ju sådär måste jag erkänna. Men bättre än förväntat. Vi sjöng Lilla Max Lilla Max, och smekte honom på ryggen. Jonas tog upp honom en gång och vaggade, sen somnade lille plutt.

I sin lilla Nalle Puh pyamas. Åh den kärleken... den är så stark. Jag läste en klockren beskrivning av kärleken till ett barn " Att ha barn är som att ha sitt hjärta utanför kroppen"

Så är det. Med det säger jag, egentid nu och sen nattinatti.

Dagens bästa, mindre bra, lärdom, bekännelse och tacksamhet:

Bäst idag: Umgänget med Jannice (Max kommer så klart på ettan hela tiden, given plats)

Mindre bra idag: Ont i halsen

Dagens lärdom: Jag är en shopoholic (ingen ny lärdom egentligen, utan mer en påminnelse)

Dagens bekännelse: Jag är nog färdig med att amma

Tacksam för: Mitt liv med Jonas och Max. Och Vänskapen med Jannice.

Mina älskade killar